Mycket var ännu oklart när Kolmårdens djurpark igår höll presskonferens om olyckan i helgen, då en djurskötare dödades av en vargflock. En sak var zoologiske chefen Mats Höggren dock snabbt säker på. Redan på söndagen konstaterade han i radion att händelsen kommer att påverka vargdebatten.
”Det är ju inte direkt den part i vår fauna som står högst i kurs i vissa läger”, sade han till Sveriges radio.
Den medvetna underdriften är det lätt att instämma i. Få – om ens något annat – djur i den svenska naturen väcker så starka känslor som vargen. Att stammen krympt till utrotningens gräns tycks spela mindre roll – det finns utbredd rädsla och avsky för gamle gråben ändå.
Politiken har blivit därefter. Regeringen anser, i likhet med de flesta svenskar, att det bör finnas en svensk vargstam och den behöver då växa för att undvika inavel. Men gruppen som ser vargen som ett hot mot boskap, hundar och människor är mer högljudd än den är stor. I ett försök till salomonisk lösning beslutade regeringen om licensjakt på vargar i avsikt att sedan plantera ut fler – en strategi som på goda grunder kritiserats av EU-kommissionen.
Till saken hör att Kolmårdens nu stoppade särskilda guidningar – då mindre grupper besökare fått komma in i hägnet – bland annat gjorts för att visa att vargar inte är farliga. Det är förståeligt att Höggren oroas av konsekvenser för ”vargens varumärke”. Från varghatande kretsar hörs kommentarer på temat ”vad var det vi sade”. Därför finns skäl att betona att olyckan varken säger något om farligheten med vilda vargar eller om rimligheten i förd rovdjurspolitik.
Att vargar dödar människor är extremt ovanligt. I Sverige har det inte hänt sedan 1820-talet, då den så kallade Gysingevargen härjade i Gästrikland och dödade flera personer. I likhet med merparten av de vargar som angriper människor hade Gysingevargen hållits i fångenskap och därigenom förlorat sin naturliga skygghet. Vilda vargar är instinktivt rädda för människor och drar sig som regel undan.
Djurparksvargar är med andra ord farligare än sina vilda artfränder ute i skog och mark.
Riskerna kan ha underskattats i Kolmården. Djurparkens rutiner ifrågasätts av vissa experter som framhåller att djurskötaren borde ha haft en kollega med sig i hägnet.
Det är viktigt att det inträffade nu utreds ordentligt och att åtgärder vidtas för att förebygga liknande framtida fall. Men allt talar för att händelsen i grund och botten bör ses som en ovanligt tragisk arbetsplatsolycka.
Djurparksdjur har inte med rovdjurspolitik att göra.