Nu börjar det synas tecken på en bättre konjunktur. Men kopplingen mellan
reallöner, ränta och inflation blir inte mindre viktig 2010 -
avtalsrörelsens år.
Nya löner och villkor skall förhandlas fram för fyra av fem anställda i
landet. Resultatet påverkar inte bara innehållet i 3,3 miljoner lönekuvert,
utan också återhämtningen i samhällsekonomin.
Arbetsmarknadens parter har då goda skäl att anslå en försonlig ton och redan
på ett tidigt stadium tala om kompromisser.
Men tyvärr.
Samtalen har varit kärva mellan fackförbund och arbetsgivare allt sedan de
misslyckades med att enas om ett nytt huvudavtal. Och det lär inte bli
försonligare tongångar när IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven idag
håller pressträff i Malmö om läget i förhandlingarna. Det är ett
avgrundsdjupt avstånd mellan parternas utgångsbud.
Svenskt Näringsliv, SN, vill se nollöneökningar på central nivå och efterlyser
istället lokala avtal. Konsekvenserna av krisen varierar så mycket att det
måste finnas utrymme för flexibilitet mellan olika branscher, regioner och
företagsstorlekar, resonerar arbetsgivarna. Annars väntar högre
arbetslöshet, varnar de.
Nonsens, menar LO, som inte ser minsta skäl att överge den traditionsenliga
centrala lönebildningen. Målet är avtal om 2,6 procents löneökningar plus
jämställdhetspotter och bättre försäkringsvillkor.
LO:s krav motsvarar sammanlagda påslag på drygt 4 procent, enligt SN, som
hävdar att det är långt mer än många företag klarar av.
Striden handlar förstås också om vad samhällsekonomin tål.
”Ju lägre löneökningar det blir desto bättre för ekonomin”, säger SN:s vice VD
Christer Ågren till Dagens Industri.
Det är en märklig syn. En del av löneökningarna lär gå till konsumtion och
blir de för små kan det tolkas som att tiderna är sämre än vad som är
fallet. Då kan löntagarna hålla onödigt hårt i pengarna, vilket på intet vis
gynnar ekonomin.
SN kan gott lyssna på Riksbanken.
Enligt vice riksbankschef Svante Öberg skulle en genomsnittlig löneökning med
2,5 procent de närmaste tre åren vara ”förenlig med att den underliggande
inflationen hamnar på 2 procent mot slutet av prognosperioden”
I den bedömningen finns också något för LO att ta till sig:
Stora löneökningar kan på sikt driva upp inflationen och styrräntan så att de
anställda till syvende och sist får lägre reallöneökningar än vad de hade
fått med blygsammare påslag.
Som det heter i modevärlden: Less is more. Om än inte i den utsträckning som
Svenskt Näringsliv vill få det till.