På majoriteten av de sjutton svenska minkfarmar som djurrättsaktivisterna
tagit sig in förekom vanskötsel. Flera djur trängdes i små burar som inte
uppvisade mycket likhet med minkarnas naturliga miljö.
Missförhållandena sägs ha lett till att djuren har attackerat varandra och att
stressen har gett upphov till beteendestörningar. Dokumentationen visar
bland annat avgnagda öron och minkar som oavbrutet springer runt i cirklar.
Att materialet om minkarna, som samlats in under drygt ett år, presenteras
just nu – mindre än sex veckor före valet – är sannolikt ingen slump.
”Eftersom de här lagbrotten har tillåtits pågå i 22 år så menar vi att det
inte längre är ett fall för polis och djurskyddsinspektörer, utan för
politikerna”, sade Lina Flyren, talesperson för Djurrättsalliansen, till TT
igår.
Och politiker har redan hakat på. Språkröret Maria Wetterstrand (MP) ”tycker
inte att man skall föda upp djur bara för att ta pälsen av dem” och
partiledaren Lars Ohly (V) ”tycker inte att det är rimligt att människor
skall kunna använda djur på det sättet”.
Sommaren 1988 dök döda sälar upp längs västkustens stränder. Miljön klättrade
på dagordningen och blev tongivande för valrörelsen. Begreppet ”sälvalet”
myntades. Samma år tog sig Miljöpartiet in i riksdagen som det första nya
partiet på sjuttio år.
Djurrättsalliansens avslöjande kan på sina håll väcka förhoppningar om att
valet 2010 skall bli känt som ”minkvalet”. Minkarnas väl och ve kommer dock
knappast att vara valavgörande.
I debatten hörs krav på skärpt lagstiftning, men Sverige har redan en fullgod
djurskyddslag – problemet är snarare att tillsynen brister.
Sedan den 1 januari 2009 är det länsstyrelserna som skall kontrollera att
djurskyddet följs. Förut var det kommunernas ansvar och övergången har varit
problematisk.
Länsstyrelserna fick 118 miljoner kronor för att anställa
djurskyddsinspektörer, men det verkar inte ha varit tillräckligt eftersom
både antalet kontrollanter och kontroller näst intill halverats.
Ytterligare en slarvigt genomförd reform från alliansregeringen?
Resursbrist eller ineffektivitet?
Var problemet än ligger borde länsstyrelserna ha larmat högre om sin oförmåga
att sköta tillsynen. När Sverige stoltserar med en stark djurskyddslag kan
det inte vara meningen att den skall ligga för fäfot. All näringsverksamhet,
som regleras i lag, måste också kontrolleras. Vad är annars poängen?
Länsstyrelsernas underlåtenhet har gett organisationer som Djurrättsalliansen,
med sina märkliga metoder, alltför stort manöverutrymme och alltför utbredd
sympati.
Minkuppfödare som inte lever upp till lagens bokstav förtjänar att få på
pälsen. Men de skall få det av länsstyrelsens djurskyddsinspektörer.