Det hindrar inte att det kan bli en valvinnare.
I politiken slår mjukt och luddigt hårt och fyrkantigt nio gånger av tio.
Minst.
Så länge regeringens sjukförsäkringsreformer i allmänhetens medvetande
symboliseras av obotligt cancersjuka som tvingas åter till arbetet i väntan
på döden, eller långtidssjukskrivna som tar ett sista farväl efter ett sista
avslag från Försäkringskassan, då är hoppet ute för alliansen.
Att de uppmärksammade enskilda fallen – som ofta är upprörande – inte ger en
rättvisande bild av regeringens reformer, spelar i det läget ingen större
roll.
Det blir alltmer uppenbart att oppositionen tänker välja den breda vägen till
makten. Återställarnas väg. De vidlyftiga löftenas kungsled.
Utförsäkrade skall återförsäkras.
Taket skall höjas till tio basbelopp och ersättningen till 80 procent mot
nuvarande 75 procent.
Den bortre gränsen efter två och ett halvt års sjukskrivning skall väck. Illa
kvickt.
”Istället för att ha tidsgränser när sjukpenningdagarna tar slut och sätta
press på individen, så ska vi se till att individen får hållpunkter för
starkare rättigheter”, sammanfattade Gunvor G Eriksson, Miljöpartiets
talesperson i socialförsäkringsfrågor, i Ekot.
Det var det mjuka.
Sedan kommer det luddiga.
Efter sex veckor, senast, skall det göras en ”individuell bedömning”.
Efter tre månader, senast, har den sjukskrivne rätt till en ”individuell plan”.
Efter sex månader, senast, görs en ”fördjupad utredning”.
Vad döljer sig i det fluffet?
Den som röstar får se. Efter valet.
Och som en sista brasklapp att vifta med, om det skulle krävas: vinner
oppositionen valet skall det tillsättas en ”bred utredning” som skall ta
fram förslag till ”stabila regler”, skriver oppositionsledarna på DN Debatt.
Den rödgröna politik som presenterades igår är således bara en skiss.
Eller en dimridå för att dölja kvarstående oenighet?
Den kan förstås också tolkas som en utsträckt hand. Och en så viktig fråga som
sjukförsäkringen skulle tjäna på en bred uppgörelse, över blockgränserna.
Att reglerna ständigt ändras är ingen betjänt av – allra minst de sjuka.
Alliansens reformering av sjukförsäkringen gick snabbt. För snabbt. Resultatet
blev inte lustigt. Men Socialdemokraterna har inte mycket att yvas över.
Under deras tid vid makten blev sjukförsäkringen i stor utsträckning en
plats där arbetslösa gömdes. Och glömdes.
Det är tider ingen borde önska åter.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) såg ingen utsträckt hand i utspelet.
Snarare en lurig vänsterkrok: att tacka ja till oppositionens förslag om en
bred utredning kunde – och skulle – tolkas som att regeringen erkänner sitt
misslyckande.
Så Reinfeldt duckade.
Följden kan bli en fet smäll av väljarna den 19 september. Den verkar hur som
helst svår att gardera sig mot.