Igår kom kungens kommentar till den senaste tidens generande avslöjanden kring
hans vän Anders Lettströms kontakter med den undre världen:
”Med anledning av de senaste uppgifterna i media vill jag säga att det är bra
att vissa klargörande fakta har kommit fram på det här sättet. Jag tar
självklart avstånd från all form av förhandling med kriminella”, skriver
kungen.
Mer än så blir det inte, har kung Carl XVI Gustaf bestämt. Inga intervjuer,
inga följdfrågor.
”Det här är den kommentar han vill ge”, sade hovets informationschef Bertil
Ternert till TT, och tillade:
”Kommentaren är ju klar och tydlig.”
Nja, inte precis.
Det anmärkningsvärda är att kungen inte alls behöver besvara några frågor, att
han står över den granskning av makten som är grundbulten i varje demokrati.
Anta att en demokratiskt vald statschef hade befunnit sig i liknande
omständigheter, med uppgifter i medierna om besök på en ökänd svartklubb och
rykten om komprometterande bilder från tillställningarna.
Anta vidare att en av statschefens nära vänner tog kontakt med kriminella
kretsar för att få hjälp med att köpa loss bilderna och få tyst på ryktena.
Skulle det då ha räckt med ett skrivet uttalande på temat ”inga kommentarer”?
I Italien möjligen. Knappast i Sverige.
Medierna och svenska folket skulle ha krävt en uttömmande redogörelse för
statschefens roll i affären, vad han känt till och inte känt till, vad han
gjort och inte gjort. Frågan hade dominerat varenda presskonferens, oavsett
ämne, och ställts varenda gång ett band skulle klippas, tills korten låg på
bordet.
Varför ska kungen behandlas annorlunda?
Svenska folket är kungens uppdragsgivare, inte hans undersåtar. Den
demokratiska legitimitet som monarkin som statsskick gör anspråk på vilar på
att all makt, även kungens, utgår från folket.
Saken handlar inte om eventuella snedsprång eller festande med kaffeflickor.
Det är något som kungen får klara ut på egen hand med sin familj.
Vad det handlar om är möjliga kopplingar mellan kungens nära vänner och
organiserad brottslighet.
Inget tyder idag på att kungen själv varit inblandad, men kontakterna tycks ha
tagits i syfte att skydda honom från besvärande uppgifter. Frågor om kungens
egen roll i affären är befogade.
Enligt Olof Ruin, professor i statsvetenskap, har kungen ingen grundlagsmässig
skyldighet att ge några intervjuer i ärendet.
Det må så vara. Men i det här fallet är det grundlagen som är problemet.
En folkvald statschef hade tvingats svara på medborgarnas frågor – eller ta de
demokratiska konsekvenserna i nästa val.
En statschef som ärvt sitt uppdrag behöver inte svara på några frågor. Han,
eller hon, kan inte heller åtalas, inte för något brott. Det säger
grundlagen, närmare bestämt Regeringsformen.
Kanske har kungen agerat helt rätt, kanske helt fel. Medborgarna har ingen
rätt att veta.
Därför är det inte kungen det är fel på. Utan på lagen.