Det som oroar mest med den nya rapporten från atomenergiorganet IAEA om Irans kärntekniska program är kanske att så mycket varit känt så länge – ända sedan 2002 – och att så lite hänt.
Slutsatsen i rapporten är att Iran försökt utveckla kärnvapen. Före 2003 bedrevs detta arbete planmässigt. Möjligen pågår utvecklingsarbetet ännu idag. Men det kan inte IAEA säga med säkerhet, eftersom Iran vägrar samarbeta.
Till den redan stora mängden av indicier har fogats nya. Misstankarna har stärkts. Däremot saknas fortfarande konkreta, avgörande bevis för att Iran utvecklar kärnvapen.
Men världen har inte tid att vänta på bevis som inte behövs. Iran bryter sedan länge mot internationella avtal och mot en rad resolutioner i FN:s säkerhetsråd.
Nya, hårdare sanktioner måste till.
Iran, med oerhört stora gas- och oljetillgångar, behöver knappast kärnkraft för sin energiförsörjning.
Om Iran vill ha kärnkraft behöver landet inte självt anrika sitt uran, man kan importera bränsle, som exempelvis Sverige gör.
Om programmet är fredligt är allt hemlighetsmakeri svårt att förstå.
Fördelarna med kärnvapen för Irans del är däremot lätta att se.
Tillgång till massförstörelsevapen är vad varje skurkregim drömmer om. Fråga Nordkoreas diktator Kim Jong-Il vad kärnvapenkapacitet betytt för hans ställning.
Iran har imperiedrömmar. En biljett till den exklusiva kärnvapenklubben skulle ge helt andra möjligheter att förverkliga ambitionerna.
Kärnvapen behöver inte användas för att ha effekt. Med tillgång till Bomben får Iran ett kärnvapenparaply som landet och dess olika klienter i regionen kan operera under.
Det skulle öppna för en kapprustning där Saudiarabien och andra gulfstater som är hotade av Iran skaffar egna kärnvapen. Det vore sannolikt det definitiva slutet för alla förhoppningar om en kärnvapenfri värld.
Terrorbalansen under kalla kriget, där hotet om ömsesidig utplåning sågs som en garanti för att domedagsvapnen aldrig skulle tas i bruk, dammas av igen av dem som vill förringa hotet från Iran.
Även om Iran hade kärnvapen skulle mullorna i Teheran aldrig få för sig att göra verklighet av sina hot och till exempel angripa Israel, eftersom Israel skulle slå tillbaka och utplåna Iran, går resonemanget.
Regimen i Teheran, försäkras det, är rationell. Inte ”suicidal”.
Suicidal som i självmordsbenägen.
Självmord som i självmordsbombare.
Irans ledare dyrkar martyrskapet. De organisationer som regimen i Teheran stödjer och använder som redskap – Hamas, Hizbollah och Islamiska jihad – kan liknas vid dödskulter.
Under kriget mot Irak under 1980-talet sände Iran tusentals unga pojkar och flickor till fots in i minfälten. Deras uppgift var att röja väg för de reguljära iranska förbanden. Om halsen hade barnen nycklar av plast. Nycklar till paradiset.
Suicidal är den som utgår från att bokstavstroende fanatiker ska agera på det sätt som i andras ögon är rationellt.