Om Socialdemokraterna ska kunna komma tillbaka måste partiet göra upp med ett antal myter.
Den första myten är att Håkan Juholt fälldes av ett mediedrev orkestrerat av borgerliga ledarskribenter, uppeldade av klasshat och förakt för landsbygden.
Andra partiledare som Kristdemokraternas Göran Hägglund, Centerns förra ordförande Maud Olofsson har bakgrunder som inte skiljer sig nämnvärt från Oskarshamnssonen Juholts, varken klassmässigt eller i fråga om förmodad lantlighet. Samma sak gäller en av Juholts företrädare, Göran Persson från sörmländska Vingåker.
Hägglund, Olofsson och Persson betraktades inte som ”bonnläppar” på grund av sin bakgrund så varför skulle klasshat och förakt för landsbygden ligga bakom kritiken av Juholt?
En andra myt är att Socialdemokraterna självklart är ett 40-procentsparti. Den tiden är förbi. Och nedgången började inte med Juholt.
I gårdagens opinionsmätning från Sifo backar S till 24,6 procent, det lägsta resultatet någonsin sedan Sifo började med regelbundna partisympatimätningar 1962.
I en artikel på DN Debatt i lördags påminde statsvetaren Leif Lewin om hur snabbt ”ett dominerande parti kan falla ihop”.
Som exempel framhöll han Lantmannapartiet, som under 1800-talets senare hälft behärskade riksdagen, och Liberala samlingspartiet, det dominerande partiet vid förra sekelskiftet. Båda dessa marginaliserades snabbt när nya ideologiska strömningar svepte in.
En tredje myt är att Sverige i grunden är socialdemokratiskt och att S är det självklara, statsbärande partiet, som lockar de skickligaste och smartaste politiska talangerna. Alliansregeringen med Moderaterna i spetsen har visat att det finns regeringsduglighet och kompetens också på den borgerliga sidan. Att alliansen fick förnyat förtroende i valet 2010 var ett kvitto på detta.
En fjärde myt är att det bästa sättet att utse en Socialdemokratisk ledare är genom en sluten process där en mäktig valberedning sållar fram den bäst lämpade kandidaten.
I en öppen process blir visserligen de motsättningar som finns inom partiet tydliga, men det är bättre att låta åsikterna brytas och medlemmarna ta ställning. Med en öppen och demokratisk process finns det sannolikt också större möjlighet att den sida som förlorar striden sluter upp bakom segraren, så att det krypskytte inifrån partiet som Håkan Juholt utsattes för, inte upprepas.
Det är också ett sätt att pröva kandidaterna så att man inte blir sittande med en okänd storhet, en kompromisskandidat som sedan visar sig vara klart otillräcklig för uppdraget.
Sverige behöver en stark opposition. Den borgerliga regeringen behöver tufft motstånd. Den svenska demokratin mår bättre med ett starkt S, regeringsdugligt och med gott självförtroende.
Vägen dit går inte via bortförklaringar byggda på myter.