Sent omsider har justitieminister Beatrice Ask (M) baxat EU:s famösa
datalagringsdirektiv fram till en lagrådsremiss. Den 1 juli nästa år kan
direktivet vara svensk lag.
Och då – om man får tro de argaste kritikerna – är det slut på det mesta av
fri- och rättigheter.
Riktigt så dramatiskt är det inte.
Därmed inte sagt att regeringens förslag bör hälsas med jubel.
På flera sätt är frågan enkel.
Sverige är med i EU. Datalagringsdirektivet, antaget i mars 2006, är bindande.
Som medlem i EU har Sverige att följa gemensamt fattade beslut. Ask är nödd
och tvungen.
Redan idag lagras trafikuppgifter eftersom operatörerna själva behöver dem.
Redan idag – i praktiken sedan länge – används uppgifterna rutinmässigt i
brottsutredningar.
Det nya är att det nu i lag kommer att sättas upp en tidsgräns för hur länge
uppgifterna måste sparas och regler för vilken typ av uppgifter operatörerna
är skyldiga att lämna ut.
Det är viktigt att komma ihåg att det inte är innehållet i exempelvis samtal
och mejl som skall lagras, endast uppgifter om vem som kommunicerade med
vem, på vilket sätt, samt när och var det skedde.
Lika viktigt: vad användarna gör ute på nätet, vilka webbsidor eller chattrum
de besöker, skall heller inte lagras.
Det hade varit ett orimligt ingrepp i den personliga integriteten.
Medlemsländerna kan själva välja hur länge uppgifterna skall lagras, från ett
halvår till maximalt två år. Regeringen väljer kortast möjliga tid, sex
månader. Bra ur integritetssynpunkt.
Men det finns också flera anledningar att vara betänksam.
Källskyddet, möjligheterna för medborgare att anonymt lämna uppgifter till
journalister, hotas. Ur de uppgifter operatörerna blir skyldiga att lämna ut
går att utläsa om den misstänkte haft kontakt med medier. Eller i det fall
en journalist misstänks för brott, vilka denne haft kontakt med.
Med tanke på mediernas granskande roll, viktig för demokratin, är detta
oroväckande.
En central fråga i sammanhanget – som inte tas upp i lagrådsremissen – är när
polisen skall ha rätt att få ut trafikuppgifterna.
Enligt datalagringsdirektivet är syftet att underlätta ”utredning, avslöjande
och åtal av allvarliga brott”. Vad som räknas som allvarliga brott får varje
enskilt medlemsland avgöra.
Dagens lagstiftning sätter i princip gränsen vid brott som ger minst sex
månaders fängelse.
Men regeringen tycks vara redo att sänka ribban till brott som inte ens har
fängelse i straffskalan.
Det är det verkligt oroande.