Men alldeles invändningsfritt är inte avtalet. Och det vore en överdrift att
påstå att reaktionen från resten av fackföreningsrörelsen var odelat
positiv.
Överenskommelsen – som även omfattar arbetsgivarna inom bland annat gruv-,
kemi- och stålbranscherna – innebär i korthet att parterna genom lokala
uppgörelser skall undvika uppsägningar och istället erbjuda utbildning eller
tillfällig permittering. Företagen betalar för kompetensutveckling eller
ledighet medan löntagarna får lönen sänkt med upp till 20 procent.
IF Metalls ordförande Stefan Löfven motiverar det ingångna avtalet med att
”det råder undantagstillstånd inom industrin”. Tonläget är inte mindre
bekymrat bland arbetsgivarna. ”Vi är inne i en extremt djup kris”, menar
Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe, som framhåller att parterna
”länge diskuterat denna svåra situation”, vilket så småningom ledde till att
en ”samsyn mognat fram”.
Däri ligger också en av den svenska modellens styrkor: den medger att
arbetsmarknadens parter gemensant och frivilligt – utan inblandning eller
diktat från statsmakten – tar ansvar för att begränsa krisens återverkningar
på företag och anställda.
Nöden har ingen lag. Däremot kan ett avtal vara av nöden.
Samsynen hindrar inte att regeringen gör klokt i att bistå med konkreta
insatser. Kravet från IF Metall på statliga utbildningssatsningar är inte
obefogat i sammanhanget.
Den förhållandevis korta avtalstiden, överenskommelsen har en uppsägningstid
på tre månader och gäller som längst till den 31 mars nästa år, antyder att
parterna hoppas på en snar vändning i konjunkturen. Hela ekvationen tycks
dessutom vila på antagandet att det handlar om en exempellös situation som
hotar att slå undan benen på industrier och företag som egentligen är
livskraftiga och har framtiden för sig.
Är det alldeles givet?
Att fack och arbetsgivare gemensamt sänker lönerna för att rädda företag och
sysselsättning är ett uppseendeväckande avsteg från vad som brukar kallas
den solidariska lönepolitiken – en annan av hörnstenarna i den svenska
modellen.
Som tillfällig åtgärd i en exceptionell situation kan avtalet vara motiverat.
Men blir det till ett bestående hinder för nödvändig strukturomvandling i
näringslivet blir boten snart värre än soten.