Nöden får ett avtal

Huvudledare.
Exceptionella händelser kräver exceptionella insatser. Så verkar både fackliga företrädare i IF Metall och arbetsgivarna i Teknikföretagen ha resonerat inför gårdagens krisuppgörelse. Det kan ses som ett exempel på att den svenska arbetsmarknadsmodellen står pall också i tider av djup ekonomisk oro.

Men alldeles invändningsfritt är inte avtalet. Och det vore en överdrift att påstå att reaktionen från resten av fackföreningsrörelsen var odelat positiv.

Överenskommelsen – som även omfattar arbetsgivarna inom bland annat gruv-, kemi- och stålbranscherna – innebär i korthet att parterna genom lokala uppgörelser skall undvika uppsägningar och istället erbjuda utbildning eller tillfällig permittering. Företagen betalar för kompetens­utveckling eller ledighet medan löntagarna får lönen sänkt med upp till 20 procent.

IF Metalls ordförande Stefan Löfven motiverar det ingångna avtalet med att ”det råder undantagstillstånd inom industrin”. Tonläget är inte mindre bekymrat bland arbetsgivarna. ”Vi är inne i en extremt djup kris”, menar Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe, som framhåller att parterna ”länge diskuterat denna svåra situation”, vilket så småningom ledde till att en ”samsyn mognat fram”.

Däri ligger också en av den svenska modellens styrkor: den medger att arbetsmarknadens parter gemensant och frivilligt – utan inblandning eller diktat från statsmakten – tar ansvar för att begränsa krisens återverkningar på före­tag och anställda.

Nöden har ingen lag. Däremot kan ett avtal vara av nöden.

Samsynen hindrar inte att regeringen gör klokt i att bistå med konkreta insatser. Kravet från IF Metall på statliga utbildningssatsningar är inte obefogat i sammanhanget.

Den förhållandevis korta avtalstiden, överenskommelsen har en uppsägningstid på tre månader och gäller som längst till den 31 mars nästa år, antyder att parterna hoppas på en snar vändning i konjunkturen. Hela ekvationen tycks dessutom vila på antagandet att det handlar om en exempellös situation som hotar att slå undan benen på industrier och företag som egentligen är livskraftiga och har framtiden för sig.

Är det alldeles givet?

Att fack och arbetsgivare gemensamt sänker lönerna för att rädda företag och sysselsättning är ett uppseendeväckande avsteg från vad som brukar kallas den solidariska lönepolitiken – en annan av hörnstenarna i den svenska modellen.

Som tillfällig åtgärd i en exceptionell situation kan avtalet vara motiverat. Men blir det till ett bestående hinder för nödvändig strukturomvandling i näringslivet blir boten snart värre än soten.

Författare:
Publicerad 4 mars 2009 23.36
Uppdaterad 4 mars 2009 23.36

Huvudledare
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu