V som i vinnare? Nja, det återstår allt att se. Men Vänsterpartiet har
åtminstone bättre förutsättningar att öka sitt väljarstöd efter valet av
Jonas Sjöstedt till ny partiledare igår.
Han har inte lika betungande kommunistisk barlast som företrädaren Lars Ohly
och låter i regel mer pragmatisk än dogmatisk.
Valberedningen beskriver Sjöstedt som en ”vinnartyp” och första vinsten blev
tydlig. En överväldigande majoritet av ombuden vid partikongressen i Uppsala
gav Sjöstedt sitt stöd. Han fick 179 röster mot Rossana Dinamarcas 39.
Efter segern sade Sjöstedt att han gärna ser de övriga partiledarkandidaterna
i framträdande roller i valrörelsen 2014. Han tackade även Ohly för att
denne, genom det rödgröna valsamarbetet, gjort ”Vänsterpartiet till ett
självklart regeringsalternativ”.
Självklart för vänsterpartister, vill säga.
Enligt Ohly hade partiledningen efter valet 1998 inga tankar på taburetter,
trots att Vänsterpartiet gjort ett rekordval och stödet för
Socialdemokraterna var ovanligt svagt. Ohly har tydligt ställt siktet mot
Rosenbad, men samtidigt vill allt färre väljare se partiet där. Stödet för V
har fallit under åren med Ohly i toppen och hans inträde i det rödgröna
samarbetet inför valet 2010 brukar ses som ett av skälen till den borgerliga
valsegern.
En huvuduppgift för Sjöstedt blir att vända opinionstrenden.
Han säger nu att V ska bli mindre av ett nejsägarparti. Ambitionsnivån ska
höjas, bland annat på klimatområdet. Målet är att konkurrera med
Miljöpartiet om att vara ledande i klimatpolitiken. Säkert skärps också
konkurrensen med krisande S då det gäller att locka väljare. Sjöstedt borde
med sin mildare vänsterframtoning kunna tilltala en del missnöjda
S-sympatisörer. Hans egen bedömning är att V på sikt kan nå 10–15 procents
stöd.
Till sin hjälp har han en ny politisk strategi som klubbats på kongressen. Ett
avsnitt i det ursprungliga förslaget slog fast att vänsterpartister inte ska
tala ”luddigt om socialismen” och måste undvika att uppfattas som ”abstrakta
eller verklighetsfrånvända”.
Formuleringarna vittnar om en självinsikt inom partiet, men uppenbart
långtifrån tillräcklig: stycket blev så kritiserat att ombuden på fredagen
beslutade att stryka det.
Det är talande och påminner om varför Sjöstedt förmodligen aldrig når några
enorma opinionsframgångar.
Visst har han goda förutsättningar att bli en bra partiledare. Men det är
trots allt Vänsterpartiet han leder, ett parti som gärna drömmer rött högt
upp i det blå.