Bildsviten skulle, var det tänkt, ställas ut på Världskulturmuseet i Göteborg,
som varit med och finansierat projektet.
Av detta blir inget.
Efter samråd med religiösa företrädare drog utställningsansvariga slutsatsen
att bilderna var problematiska, åtminstone om de visades oemotsagda.
”Helt stående för sig själva tror vi att de kan provocera och göra väldigt
många människor upprörda och kanske i viss mån i onödan”, sade Peter Skogh
vid Världskulturmuseet i onsdagens Aktuellt.
Rädsla för att reta de religiösa, hävdar Ohlson Wallin, och drog sig ur.
Alls inte, säger museiledningen. Det handlar om att låta andra komma till
tals, att vägra göra världen svartvit:
”Att vara nyanserad är inte fegt.”
Världskulturmuseet i Göteborg är en institution angelägen om att vara
nyanserad.
2005 nyanserades utställningen No name fever – Aids i globaliseringens tid.
Målningen Scène d’Amour av den muslimska konstnären Louzla Darabi lyftes ut
efter hot och protester från muslimer som ansåg att verket innebar en
kränkning av islam. Darabis tavla föreställde ett samlag mellan en man och
en kvinna och i tavlans övre kant fanns citat ur koranen.
De ansvariga förklarade att man inte ville riskera att avleda uppmärksamheten
”från utställningens verkliga fokus, nämligen de mänskliga tragedierna runt
hiv/aids”.
Kalla det självnyansering.
Här kan anas en trend i den svenska museivärlden.
När Nobelmuseet i Stockholm förra året anordnade en utställning om
yttrandefriheten och dess gränser visades den omstridda filmen Submission,
om kvinnoförtryck och våld mot kvinnor i islams namn.
Fast den redan från början korta filmen visades inte i sin helhet. Den hade
redigerats. Nyanserats.
”Vi har valt att inte visa de mest provocerande delarna”, medgav Nobelmuseets
utställningschef Olov Amelin, som fått hjälp med urvalet av imamen Abd al
Haqq Kielan.
De utställningsansvariga har ansvaret för vad som visas på museet och hur. Att
ta in synpunkter utifrån kan vara befogat. Men att låta religiösa
företrädare agera referensgrupp, särskilt inför en utställning som
kritiserar religiöst förtryck, skapar trovärdighetsproblem.
Att Elisabeth Ohlson Wallins bilder kan uppröra är inte svårt att förstå. Men
det finns heller inget tvång att utsätta sig för dem; att besöka en
utställning är frivilligt.
Vad det här handlar om är religiöst grundade anspråk på att bestämma vad andra
skall få se.
Museiledningen hävdar att man eftersträvar ett ”vidgat samtal”.
Ur ett annat perspektiv liknar det ytterligare en anpassning till den offer-
och kränkthetskultur – ibland uppbackad med våld och hot – som långsamt
snävar in och kväver den öppna debatten och den konstnärliga friheten.