Nytt år i Malmö. Nytt mord i Malmö.
Den här gången en 15-åring, skjuten i bröstet och i huvudet.
När pojken hittades – vid liv, men inte mycket mer – var det nya året bara en
halvtimme gammalt.
Det hade då gått mindre än en vecka sedan en 27-årig man mördades på en klubb
på Västanforsgatan.
När 27-åringen sköts hade det gått mindre än en vecka sedan en 55-årig
hantverkare dödades med flera skott mot huvudet när han arbetade i en
kafélokal vid Jesusparken.
På Malmöpolisens bord ligger nu sex ouppklarade mord sedan maj 2011. Alla
utförda med skjutvapen.
Malmö lever upp till sitt rykte som en farlig stad.
Och blir en ännu hetare stad?
Malmö, för bara ett par decennier sedan nere för räkning, är numera en trendig
stad. Inne. Omskriven och omsusad.
En del av det som lockar är förmodligen det farliga. Den undre världen.
Kriminalitetens och gängens Malmö. Våldskulturen.
Stockholm framställs som trist i jämförelse, slätstruket, vattenkammat.
Malmö är Turning Torso och Västra hamnen, högskola och high tech, men också
ruffigt, skitigt, farligt. Svartklubbar, svarttaxi, svart ekonomi.
I Malmö möts det högsta och det lägsta, det bästa och det sämsta, en mix som
ger åtminstone en del av dem som vill räknas till ”den kreativa klassen” en
kick.
Våldet framkallar en kittling, en rysning av både obehag och välbehag.
Det är en kittling som de trendkänsliga kan avnjuta på behörigt avstånd, väl
medvetna om att de har det ekonomiska, sociala och kulturella kapital som är
nödvändigt för att kunna välja när, var och hur mötet med det ruffiga,
skitiga och farliga ska äga rum.
Skulle det bli alltför ruffigt, skitigt och farligt kan de trendkänsliga
alltid dra vidare, till tryggare trakter.
De allra flesta har inte den möjligheten.
Våldsdåden får pulsen att slå snabbare också hos dem som älskar att hata Malmö.
De företrädesvis Sverigedemokratiskt anstrukna Malmöhatarna ser varje
kriminell handling som en bekräftelse av sin världsbild – att Malmö är
förlorat territorium, ett laglöst, mångkulturellt inferno där ingen hederlig
svensk går säker.
Det är ett hat som inte är sunt. Men det ligger också något osunt i
romantiserandet av Malmös undre värld.
Och det är cyniskt när dessa känslor växer ur andra människors olycka.
Malmö är varken himmel eller helvete.
Malmö var inte bättre förr, snarare sämre, definitivt annorlunda.
Dagens Malmö är en expansiv stad med goda förutsättningar och stor framtidstro
som förmår locka både företag och människor. Mångfalden är en styrka.
Samtidigt är Malmö också en stad med problem, inte minst i fråga om illa
fungerande skolor, hög arbetslöshet och fattigdom – alltsammans jordmån för
utanförskap och kriminalitet.
Att pressa tillbaka den grova brottsligheten framstår i dagsläget som det mest
akuta.
Sex uppklarade mord vore en bra början.
Skulle det sedan göra staden mindre trendig är det sannolikt en konsekvens de
flesta Malmöbor kan leva med.