Sällan hettar det till så i svensk politik som när driftsformer inom
välfärdssektorn debatteras. Frågan är alltjämt djupt ideologiskt laddad. Men
om åsikterna är starka, så är faktaunderlaget desto svagare, visar en ny
rapport från Studieförbundet Näringsliv och samhälle, SNS.
Den slutsatsen måste politiker inom båda blocken ta till sig.
I Konkurrensens konsekvenser går ett antal forskare igenom den kunskap som
finns om följderna av de senaste decenniernas politiska vägval på
välfärdsområdet. Det handlar om ett systemskifte. Sverige har gått från
offentligt monopol till ett läge då nära var femte anställd inom
välfärdssektorn har en privat arbetsgivare. Lejonparten av tjänsterna är
fortfarande offentligt finansierade, men har antingen lagts ut på
entreprenad eller kompletterats med privata alternativ.
Som rapporten påpekar var de politiska förväntningarna på avregleringarna
mycket höga. Förutom ökad valfrihet lovades medborgarna välfärd med högre
effektivitet och kvalitet.
Så hur blev det då?
”Vi kan idag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte
varit den mirakelmedicin som många hoppades”, skrev SNS forskningschef Laura
Hartman på DN Debatt igår. Formuleringen citerades snabbt av
privatiseringsskeptiska bloggare. Nästföljande mening återgavs mer sällan:
”Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i
utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ.”
Rapportens huvudslutsats är att kunskapen på området är starkt begränsad. Det
rimmar illa med Sveriges höga ambitioner på välfärdsområdet.
Valfrihet handlar visserligen om mer än effektivitet och kvalitet. Medborgarna
får möjlighet att välja skolor och vårdgivare vars verksamhet tilltalar dem
särskilt. Det kan vara ett skäl till att kundnöjdheten i flera
undersökningar är högre bland dem som valt privata alternativ. Dessutom
stärks medborgarnas makt som konsumenter när de kan rösta med fötterna om de
är missnöjda med någon välfärdstjänst.
Samtidigt måste samhällets strävan självfallet vara bästa möjliga välfärd för
varje skattekrona. Om medborgarna i allmänhet också får det går inte att
säga som kunskapsläget ser ut.
På ett område ser forskarna dock klara tecken på brister: betygsättningen i
skolan. Vinstdrivande friskolor tycks generellt sätta högre betyg än
elevernas kunskaper motiverar.
På det området kan kontrollen behöva öka.
Överhuvudtaget borde det vara självklart att strukturer och drivkrafter
fortlöpande granskas och justeras på välfärdsområdet. Här behövs politiska
krafttag.
Det duger inte att anta att de offentliga medlen hanteras effektivt. Och nog
är det särskilt anmärkningsvärt med brister i kunskapsunderlaget för beslut
om verksamhet – hälso- och sjukvården – som enligt lag ska vara baserad på
vetenskap och beprövad erfarenhet.