Natten till igår kom beskedet att den amerikanska biljätten General Motors, GM, säljer merparten av sitt innehav i Opel till en grupp med bland annat den österrikiskkanadensiska bildelstillverkaren Magna och den ryska statskontrollerade banken Sberbank.
Varumärket Opel kommer därmed sannolikt att leva vidare. Hur det går för huvudägaren GM är däremot osäkert. Mycket talar för att företagsledningen kastar in handduken på måndag och ansöker om konkursskydd.
Det svenska dotterbolaget Saabs öde är också ovisst. I fredags förlängdes nådatiden när företaget fick ytterligare tre månader på sig av tingsrätten att rekonstruera verksamheten.
Opelaffären vilar – åtminstone vid en ytlig betraktelse – på marknadsmässig grund. Ett företag med erfarenhet av branschen och en kommersiell bank går med gemensamma krafter in i verksamheten för att skapa ny lönsamhet. Rationaliseringar är redan på väg. Omkring en femtedel av totalt
50 000 anställda – varav hälften i Tyskland – hotas av uppsägning.
Men det finns en tydlig politisk dimension.
Den tyska regeringen har varit mycket angelägen om att säkra Opels fortlevnad. Den politiska självbevarelsedriften gjorde det omöjligt att inte ingripa för att rädda 25 000 bilarbetare undan arbetslöshet. Därför ställer staten nu upp med lånegarantier och tillfälliga lån för sammanlagt 50 miljarder kronor.
Under förhandlingarna uttrycktes farhågor från flera andra EU-länder om att stödet var alltför generöst och ett dolt statsstöd för att rädda tyska arbetstillfällen. Återstår för Tyskland att leva upp till försäkringarna om att så inte skall bli fallet.
Också i Tyskland görs det invändningar. Näringsminister Karl-Theodor zu Guttenberg är öppet kritisk till affären. Riskerna är så stora att han säger sig ha ”kommit till en annan slutsats”. I längden hade en konkurs varit billigare för de tyska skattebetalarna, resonerar han.
Den internationella bilindustrin står inför en stor och genomgripande omstrukturering. Med all sannolikhet kommer det att betyda uppköp, nedläggningar och varumärken som går i graven. Utvecklingen är ofta både smärtsam och besvärlig – i synnerhet för enskilda löntagare – men förnyelsen är nödvändig för att få en livskraftig och välståndsalstrande industri.
Statligt övertagande är inget alternativ. Det verkar numera också oppositionen i Sverige inse. I Ekots lördagsintervju medgav Mona Sahlin att inte heller en S-ledd regering skulle rädda Saab genom att köpa upp bolaget. Istället talade hon nu om vikten av att bistå i sökandet efter en ny ägare, om lånegarantier och behovet av utbildningsinsatser.
Det låter klokt. Politiker kan inte rädda svenska jobb, men de kan värna svenska arbetstagare.