Ett brev betyder så mycket.
Tillräckligt mycket för att göra skillnad i kampen mot Malmös kriminella
nätverk?
Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) hoppas det. Han vill skriva till
alla Malmöbor och uppmana dem att hjälpa polisen och att inte köpa svarta
varor och tjänster.
Politik handlar om att bilda opinion. Det kan vara bra att påminna om att det
finns något som heter samhällsansvar och som omfattar alla.
De många ”oförvitliga” medborgare som köper svarta varor, smuggelsprit,
smuggelcigaretter och orimligt billiga tjänster göder alla den kriminella
ekonomin.
Malmömoderaternas ledare Anja Sonesson är tveksam till att skriva under
Reepalus brev. Lite förvånande, kanske. De politiska motsättningarna i Malmö
är i regel inte överdrivet skarpa.
Men det pågår ett cyniskt spel där ansvaret för situationen i rikets tredje
stad bollas likt en osäkrad handgranat mellan politiker till höger och
vänster, mellan kommunal och statlig nivå.
De främsta kontrahenterna har varit Reepalu och justitieminister Beatrice Ask
(M).
Ask har fått uppbackning av statsminister Fredrik Reinfeldt (M).
”Det vore märkligt”, konstaterade Reinfeldt, om situationen ”inte hade något
med de styrande i Malmö att göra”, en påminnelse om S långa maktinnehav i
kommunen.
Bland andra förre justitieministern Thomas Bodström (S) har tagit Reepalu i
försvar. Enligt Bodström kan Malmös bekymmer förklaras av att
alliansregeringen prioriterat skattesänkningar framför ”de ungdomar som har
det svårast”.
Långsökt på gränsen till larvigt. Det är inte jobbskatteavdragens fel att det
ser ut som det gör i Malmö.
Däremot ligger det en del i kritiken om att Ask och regeringen varit för
långsamma när det gäller att se över vapenlagstiftningen.
Den borgerliga regeringen har sedan tillträdet 2006 satsat stort på fler
poliser. Intresset för hur polisen använt sina utökade resurser har inte
varit lika påtagligt. Mer pengar har inte kunnat råda bot på vad som allt
mer framstår som organisatoriska brister och avsaknad av kompetens.
Polisen i Malmö får enligt rikspolischefen alla resurser som behövs. Och
mobiliseringen imponerar. Det gör däremot inte resultatet av dessa
ansträngningar, i alla fall inte så här långt.
Skolan är en kommunal angelägenhet sedan 1989 och här har S i Malmö, som
suttit vid makten sedan 1994, onekligen ett stort ansvar för de usla
resultaten.
När ungdomar inte kan få jobb på den reguljära marknaden ökar risken för att
de dras in i kriminalitet. Fler jobb handlar om många saker –
företagsklimatet, integrationen i Öresundsregionen för att nämna två – där
politiken på den lokala och den statliga nivån måste gå i takt.
Varför bråka?
Det finns så pass mycket skuld att fördela – eller ansvar – att det räcker
till alla.