Kamikazepartiet är tillbaka, med folkpartister som tutar och kör utan att
fundera på konsekvenserna.
Det handlar om kärnkraften.
I vintras, i februari, nådde de fyra borgerliga partierna en energiuppgörelse.
Det var ett lysande aktstycke. En trätofråga sedan tidigt 1970-tal kunde
äntligen läggas till handlingarna, mycket tack vare Centerledaren Maud
Olofsson. Inte minst för alliansens sammanhållning bröt hon modigt ett nära
40-årigt kompakt Centermotstånd mot kärnkraft och gick med på att dagens tio
reaktorer under åren 2022–2035 skall kunna ersättas med högst tio nya.
Men nu har näringsminister Olofsson jätteproblem, såväl inom det egna partiet
som i opinionen. Partiet fick bara 4,4 procent i United Minds mätning i
Aftonbladet häromdagen.
Maud Olofssons virrvarr kring Vattenfall är nog inte det värsta, utan den
besvikelse och upplevelse av svek som energiuppgörelsen orsakat bland
medlemmar och sympatisörer.
Så illa är det att Centern reviderar sitt mål för riksdagsvalet 2010, från 16
till 10 procent av rösterna.
Hur klok alliansens energiuppgörelse i själva verket är framgår av en artikel
av förre FP-ledaren Lars Leijonborg i Frisinnad tidskrift (Nr 6/09). Han
skriver om ”den galna onsdagen”, den 4 april 1979, då parti efter parti
ställde sig bakom en folkomröstning om kärnkraften. Leijonborg slår fast att
regeringen i år, för klimatets och konkurrenskraftens skull, lyckades med
det som var förhoppningen 1979:
”En historisk kompromiss som för bort kärnkraften från den politiska
stridslinjen.”
Och vad gör Folkpartiet sedan?
Dundrar på med nya och mer långtgående krav på ytterligare kärnkraft.
Igår i Ekot lanserade FP:s energipolitiske talesman Carl B Hamilton tanken att
Vattenfall bör investera i mer kärnkraft utomlands. I Frankrike, Italien,
Storbritannien, Litauen.
Partiets landsmöte i Växjö beslutade i helgen att Sverige bör öppna för fler
kärnkraftsreaktorer än de tio i uppgörelsen.
Folkpartiledaren Jan Björklund har i ett glatt trumpetande utlyst valet nästa
år till ”ett kärnkraftsval”. Ständigt säger han sig vilja ”lyfta”
kärnkraftsfrågan.
Gång på gång ger folkpartisterna Maud Olofsson nya råsopar.
Även Folkpartiet bör – ja, måste – profilera sig inför valet. Självfallet.
Dessutom lär kärnkraft behövas framöver. Men att lägga partiets fokus på
extremt kraftig utbyggnad är att be om bekymmer. Dels äventyrar Björklund &
Co en historisk och viktig energiuppgörelse, dels framstår Maud Olofsson
personligen som svekfull och hennes parti som grundlurat. Genom denna
borgerliga kannibalism kan hela alliansen få problem i valet.
I krig och kärlek är allting tillåtet. Tydligen också i allianspartiernas
positioneringar inför valet.
Men vad hjälper det ett parti om det vinner hela kärnkraftsdebatten men
förlorar sin regeringsmakt?