Tankarna går i första hand till de dödades familjer, i andra hand till den
alltmer brännande frågan:
Vad vill Sverige mer konkret bidra till med truppnärvaron i Afghanistan?
Fortfarande saknas ett tillräckligt tydligt svar.
Dödsfallen ändrade förstås ingenting i sak – att Isaf-uppdragen är farliga
ligger i sakens natur – men ger ny uppmärksamhet åt diskussionen om när de
svenska soldaterna skall dras tillbaka.
Politiskt har den svenska insatsen alltjämt brett stöd. Sex riksdagspartier
står bakom den, men i synen på den framtida närvaron i Afghanistan spretar
det mer.
Miljöpartiet menar – på goda grunder – att den svenska styrkan successivt bör
fasas ut för att lämna plats åt nationella myndigheter. De gröna har nått en
kompromiss med Socialdemokraterna om en förutsättningslös utvärdering av
insatsen 2011. Vänsterpartiet, med Lars Ohly i spetsen, anser att Sverige
inte borde ha skickat trupp överhuvudtaget.
Ohly kritiserar nu regeringen för dess ovilja att alls tala om ett
tillbakadragande längre fram. Och han har en poäng.
Visst vore det fel, rent av farligt, att börja diskutera en reträtt just nu.
De som attackerar Isaf-soldater önskar nog inget högre än att deras dåd
skall vända makthavarna i offrens hemländer mot fortsatt närvaro i
Afghanistan. Varje tecken på att syftet uppnås riskerar att leda till nya
attacker.
I nuläget finns därmed bara en rimlig hållning: att fortsätta stödja den
svenska insatsen.
Men i framtiden då?
Soldaterna kan inte stanna i Afghanistan hur länge som helst och något
självklart tillfälle för reträtt lär det inte bli inom överskådlig tid. På
sistone tycks våldet snarare ha trappats upp än avtagit och bakslagen är
många i arbetet med att bygga upp en statsapparat med fungerande
institutioner. Efter det omstridda presidentvalet har landet inte ens en
statschef med godtagbar demokratisk legitimitet.
Det återstår att se hur läget påverkas av storoffensiven – som de
internationella styrkorna inleder inom kort – och av planerna på ett rådslag
där även talibaner tas med i fredsprocessen.
Klart är dock att det behövs tydligare svenska besked.
Också regeringen borde tänka i former av en utvärdering av truppnärvaron. Om
inte annat för att få tillfälle att mer konkret slå fast vad Sverige vill
bidra till att åstadkomma i Afghanistan, när detta kan anses vara uppnått
och hur soldaterna då skall dras tillbaka.