SVT:s Antikrundan har sina särskilda hjältar. Alltså inte de experter som
berättar om tingens bakgrund och värde. De som väcker mest beundran i
landets TV-soffor är väl snarare deltagare som verkligen lyckats fynda.
Han som för ett par hundra på loppis köpte den blåvita vasen som visar sig
vara värd många tusen. Hon som hade på känn att det kunde finnas äkta
diamanter bland krimskramset i lådan på bondauktionen. Eller de som hade
rätt i sin misstanke om att den billiga tavlan med sliten ram var ett litet
verk av en mästares hand.
Det är en lockande tanke att tjäna en hacka utan stor ansträngning.
Men hur är det med att tjäna rejält med pengar genom stor ansträngning?
Trist nog ligger den tanken kanske inte så nära till hands. Det är mycket
svårt att bli rik genom hårt arbete i Sverige. Statistiskt är sambandet
mellan inkomst och förmögenhet relativt svagt.
Folkpartiledaren Jan Björklund påminde i Almedalen i somras om de vanligaste
sätten för en svensk att bli rik.
”Det första: att man ärver tillgångar. Det andra: att man lyckas göra ett
bostadsklipp.”
Arv har den enskilde små möjligheter att styra. Även bostadsklipp beror ofta
på sådant som är svårt att påverka, som när bostadspriser skjuter i höjden i
ett visst område eller när lägenheter ombildas från hyres- till
bostadsrätter.
Att folk får större summor genom arv eller bostadsaffärer är naturligtvis
inget problem. Kruxet är bristen på andra sätt att bygga upp en förmögenhet.
Att bli fotbollsproffs eller vinna på Lotto är få förunnat. Och
utbildningspremien – den ökade månadsinkomst det ger att studera – är
överlag låg i Sverige.
Nog för att det finns all anledning att slå vakt om den svenska modellen med
generell välfärd och hög grad av jämlikhet. Men som Skattebetalarnas
förenings VD Robert Gidehag skrev på DN Debatt i fjol:
Vad gör det egentligen för jämlikheten när det är ”viktigare att köpa ett
radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den
generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta
företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och
flit”?
Självfallet påverkas individers vilja att anstränga sig – och i förlängningen
hela landets utveckling – av att så få lyckas kvala in i den ekonomiska
eliten på egna meriter.
Detta borde vara ett ämne för djupare politiska samtal om alltifrån
marginalskatter till entreprenörers villkor. Men regeringspartierna tycks
stanna vid diskussioner om ytterligare jobbskatteavdrag.
Hittills i alla fall.
I torsdagens Svenska Dagbladet uppmanade sjutton moderata kommunalråd –
däribland Staffanstorps Michael Sandin och Vellinges Lars-Ingvar Ljungman –
regeringen att avskaffa värnskatten. De påminde om hur den träffsäkert
beskrevs i de borgerligas gemensamma valmanifest: ”skadlig för tillväxten,
inte minst för att den straffskattar utbildning och entreprenörskap”.
Det är dock inte säkert att den borgerliga skattepolitiken blir därefter. Och
på andra sidan blockgränsen talas det om höjd inkomstskatt och återinförd
förmögenhetsskatt.
Vad återstår då att hoppas på för svenskar som vill bygga upp en förmögenhet?
Trisslotter och auktionsfynd?
Nja, många försöker förstås trots allt ta den svåra vägen till rikedom, via
idogt arbete.
Antikrundan i all ära. När allt kommer omkring är fyndande bara en förskönande
omskrivning av att tjäna på andras okunskap om varors egentliga värde. De
verkliga hjältarna – landets flitigaste arbetstagare och entreprenörer –
syns inte i TV på bästa sändningstid. De kanske inte heller tittar på TV då.
Många av dem har förmodligen inte ens kommit hem från jobbet.