För att komma in i riksdagen måste ett parti uppnå 4 procent i hela riket
eller 12 procent i en enskild valkrets. Allt som i nuläget står mellan SD
och en plats i riksdagen är 8 000 röster i södra Skåne.
I värsta fall leder en riksdagsplats till att SD får en vågmästarroll. I bästa
fall till att de etablerade riksdagspartierna tvingas hitta nya
samarbetsformer över blockgränserna.
Oavsett vilket skulle det innebära en plattform för SD att lyfta sin enda och
ständigt återkommande fråga. För att diskutera skatter, skola eller vård med
en sverigedemokrat är att diskutera invandringen.
”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är
den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av
etnisk och kulturell likhet bland befolkningen”, står det att läsa i SD:s
principprogram.
Grunden i SD:s strategi är identitetspolitik. Att mobilisera stöd genom att
ställa grupp mot grupp. Vi mot dem.
Ett axiom i deras politik är därför att alla samhällsproblem härrör från
invandringen. Varje försök att ge sig in i en debatt om sakfrågor riskerar
därmed att landa i att invandrare som grupp utpekas och svartmålas.
Det skall inte riksdagspartierna bidra till.
Dilemmat är att det inte heller går att tiga ihjäl partiet eftersom det bidrar
till det martyrskap som SD så framgångsrikt odlar.
Än så länge har SD långt ifrån samma makt som systerpartiet i Danmark, Dansk
folkeparti, men siffrorna i Skåne inger oro.
Om integrationen i regionen fungerade bättre skulle det erodera den grund som
Sverigedemokraterna står på. För problemet är inte Sveriges relativa
öppenhet för människor i nöd utan segregationen i samhället.
Den måste diskuteras öppet för att hitta konstruktiva lösningar. Men utan att
acceptera SD:s snedvridna agenda och problembeskrivning.
Sverigedemokraterna hävdar att mångfalden skapar konflikter, men i själva
verket är det deras identitetspolitik som sår split.
Att värna mångfalden och toleransen är att slå vakt om den solidaritet och
sammanhållning som samhället ytterst vilar på.