Så ett världspolitiskt högdjur kommer på besök till Stockholm?
Inte riktigt.
Dessvärre.
Vem hade inte önskat att FN-chefen, sydkoreanen Ban Ki-Moon, ledde en vital
och central aktör i världspolitiken, med kraft att värna den globala
välmågan? Och att FN hade en jättesal där kloka statsmän satt på rad och
skrev på konvolut och avskaffade soldater, gevär och misär?
Men så ser ju inte Förenta Nationerna ut.
Debatten under generalförsamlingens 64:e session drog igång den 23 september.
Då gav Libyens ledare Muammar Kaddafi med sitt utsvävande maratontal ännu
ett prov på att beskyllningar om att FN med sina 192 medlemsländer är en
lekstuga för diktatorer och knäppgökar inte helt och fullt kan avfärdas.
Ett annat sorgebarn är FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det rymmer en rad
länder där respekt för mänskliga rättigheter är en bristvara.
Det går heller inte att blunda för att stora delar av FN-systemet är
genomsyrat av korruption, inkompetens och en ovilja att ta ansvar. Det
FN-administrerade olja-mot-mat-programmet för Irak var bara ett exempel.
Som om detta inte är illa nog har Ban Ki-Moon själv nyligen sågats. Han anses
sakna både kompetens och karisma.
Och ändå.
Det är inte läge att skrota FN.
Inom FN-systemet görs viktiga insatser, inom underorganisationer som Unicef,
World Food Programme och atomenergiorganet IAEA, och i särskilda
krigsförbrytartribunaler. Det är också FN som ytterst håller i
klimatförhandlingarna, huvudämnet vid dagens arbetslunch i Rosenbad.
Dessutom, som Fareed Zakaria, insiktsfull krönikör i Newsweek, skriver:
”FN är den enda organisationen i världen där alla länder är med och den har
därigenom ansenlig legitimitet. Och det betyder makt.”
Men konkurrens är nyttigt för många verksamheter.
Också för världsförbättreriet.
I år har G20, där 19 länder och EU ingår, stigit fram som en allvarlig
konkurrent. På goda grunder. Här kan såväl finans- som klimatkris diskuteras
i ett forum som är mer handlingskraftigt än generalförsamlingen och
deltagarmässigt mer legitimt än säkerhetsrådet.
Det finns aktörer – Läkare utan gränser, Human Rights Watch – som kan utmana
FN på andra områden.
Ett starkt FN-engagemang har varit ett fundament i bygget av Sverige som en
moralisk stormakt. Men att den överdrivna FN-vurmen hör till historien och
att Sverige numera sätter EU i första rummet är naturligt. Det är ingen
tillfällighet att Reinfeldt, när han i riksdagen den 15 september läste upp
sin regeringsförklaring, nämnde EU tolv gånger och FN en gång, liksom i
förbifarten.
FN får se till att rappa på med reformerna. Alternativet är att organisationen
blir omsprungen av mer alerta konkurrenter, som förvandlar FN till en
diskussionsklubb.
Och varför inte, egentligen?
Nästa år fyller FN 65 år och en annorlunda tillvaro skulle kanske vara på sin
plats. Också i den bästa av världar behövs en diskussionsklubb där alla får
vara med.