Socialdemokraternas kris må vara unik i sitt slag, men fler i riksdagen tampas med existentiella frågor. Att döma av opinionsmätningarna har alliansens småpartier fortsatt svårt att förklara för väljarna varför de bör finnas i kammaren. Samtliga verkar i motvind och har krympt sedan valet.
Värst är läget, i vanlig ordning, för Kristdemokraterna som i helgen höll extra riksting i Västerås. Partiledaren Göran Hägglund fick, trots hård intern kritik, förnyat förtroende med en klar majoritet av rösterna.
Därmed inte sagt att hans ställning blev särskilt stark. Tvärtom framgick svart på vitt att var tredje ombud hellre ville se utmanaren Mats Odell på partiledarposten. Hägglunds politiska manöverutrymme är med andra ord högst begränsat, vilket kan göra det ännu svårare för honom att vända opinionsvindarna.
I Novus nya sammanvägning av siffror från fem opinionsinstitut får KD ynka 3,6 procent. Visst brukar partiet få hjälp av stödröstande Moderater i riksdagsvalen, men få traditioner är givna i dagens politiska landskap.
Centerpartiet klarar sig visserligen över riksdagens fyraprocentsspärr, men har med 4,9 procent ingen betryggande marginal.
Ännu har satsningen på nya partiledaren Annie Lööf inte gett någon utdelning i opinionen. Sannolikt för att väljarna gör skillnad på sak och person: bakom den nya ledarens säkra framtoning finns samma gammal trevande, ideologiskt vilsna parti.
Folkpartiet backar marginellt till 5,7 procent. Trots att partiledaren Jan Björklund fortsätter att vara debattens klaraste röst i skolfrågan och ...
Ja, vad mer egentligen?
Visst utmärker sig FP genom att – även efter reaktorhaveriet i Fukushima – betona kärnkraftens viktiga betydelse och – mitt under djupaste eurokris – tala om fördelarna med valutaunionen. Det är både rakryggat och ideologiskt hederligt, men valvinnande är det inte. Åtskilligt mer borde göras för att förvalta det liberala arvet.
Det senaste året har präglats av väljarflykt från S.
Hur kommer det sig att så få har flytt till borgerliga småpartier?
Åtminstone traditionellt sett mittenorienterade C borde rimligtvis ha kunnat få uppsving i opinionen. Men väljarströmmarna tycks huvudsakligen ha sökt sig åt andra håll. Jämfört med valet 2010 visar Novus på rejäla uppsving för Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna har också växt och är med 34,7 procent för tillfället svensk politiks självklara dominant.
M får både rampljus och väljare på övriga allianspartiernas bekostnad. Men den borgerliga kannibalismen är ändå bara en delförklaring till att KD, C och FP minskar – i olika grad visar de också tecken på att förtvina politiskt.