Efter utdragna diskussioner är det nu dags. Vänsterpartiet fattar beslut i
partiledarfrågan på sin kongress i Uppsala som inleds idag.
Partistyrelsen anser att framtidens V leds bäst av en person.
Taktiskt sett är det nog rätt bedömning. Fördelarna med ett tandemstyre
framstår som få. Men det är kongressombuden som har sista ordet i
ledarfrågan. Enligt en undersökning i Svenska Dagbladet anser mer än hälften
av de 24 partidistrikten att avgående Lars Ohly bör efterträdas av två
personer.
Valberedningen förordar Jonas Sjöstedt, men både Rossana Dinamarca och Ulla
Andersson kvarstår som partiledarkandidater. I synnerhet den senare kan
tänkas bli parhäst med Sjöstedt.
Argumenten för en duo varierar. En del ser det som naturligt att ett
feministiskt parti har en kvinna med i toppen, andra hänvisar till att
partiledarbördan är tung.
Men förmågan att lyfta feministiska frågor beror inte på kön. Och varför
skulle det krävas två personer för att axla Ohlys mantel?
En jämförelse med Miljöpartiets modell med två språkrör ligger nära till
hands. Den modellen motiveras bland annat med att fokus bör ligga på
politiken snarare än på partiledaren.
Men är det verkligen mindre personfokus V behöver?
Knappast om huvudmålet är ökat väljarstöd. Partiets måttligt reformerade
socialiseringsagenda gör sig bäst i skuggan av en stark partiledare. Det
framgick inte minst när Gudrun Schyman i valet 1998 ledde V till rekordhöga
12,0 procent.
Sjöstedt har goda förutsättningar att skapa nya opinionsframgångar. Han
tillhör den mer pragmatiska falangen inom V och kan, som det politiska läget
ser ut, locka inte minst missnöjda, vänsterinriktade S-väljare till partiet.
Om han får ett ordentligt handlingsutrymme, vill säga. Delat ledarskap lär
kräva återkommande kompromisser. Kanske ser vissa inom partiets mer
testuggande kretsar därför tandemmodellen som en försäkring mot att Sjöstedt
går för långt in mot mitten.
Sjöstedt och Andersson verkar för all del hyggligt politiskt samspelta och
skrev tillsammans på gårdagens DN Debatt. De vill skynda långsamt mot
partiets mål om sex timmars arbetsdag. Dinamarca vill däremot inte slå av på
takten. Hon har genomgående framstått som den radikalaste av de tre och vill
egentligen inte styra i par.
Helt uteslutet är det ändå inte att kongressen utser Sjöstedt och Dinamarca
till ledarduo. V har en tradition av att tänka mer ideologiskt än taktiskt.
Hur det än går stärks den nya partiledningen av att tillsättningen sker efter
en öppen process där kandidaterna tydligt anmält intresse för att leda
partiet. Inget hemlighetsmakeri, inga taktiska nej, ingen jakt på en
kompromisskandidat – skillnaderna är slående jämfört med Socialdemokraternas
ledarrekrytering. Därför blir kongressbeslutet i Uppsala sannolikt föga
omstritt i efterhand.
Öppenheten borgar för att Vänsterpartiet hamnar rätt. Så rätt Vänsterpartiet
nu kan hamna.