Det finns ett genomgående tema i italienares kommentarer till premiärminister
Silvio Berlusconis planer på att avgå. Statsvetare, journalister, folk på
Roms gator – alla säger de sig tvivla på att den 75-årige ledaren gör sin
sorti från den politiska scenen.
Tvivlen är begripliga. Är det något Berlusconi gjort sig känd för –förutom
verbala klavertramp och andra skandaler – så är det förmågan att komma igen.
Och igen.
Han blev premiärminister första gången 1994, tvingades avgå och förlorade
valet 1996, kom åter till makten 2001, förlorade den 2006, för att åter
vinna valet 2008.
Rättsprocesser och misstroendeomröstningar har präglat Berlusconis tid som
ledare. Ändå har ingen annan sammanlagt suttit så många år på den italienska
premiärministerposten sedan andra världskriget.
Så vad har han åstadkommit?
Trots höga ambitioner på det ekonomiska området är Berlusconierans
statsfinansiella facit ingen upplyftande läsning. I synnerhet under senaste
mandatperioden har den italienska ekonomin pressats allt hårdare av låg
tillväxt och en statsskuld som svällt till 120 procent av bnp. Berlusconis
regering har brustit i fråga om reformer och besparingsåtgärder och nu
framgår skrämmande tydligt att läget har blivit akut.
I tisdags vann Berlusconi en budgetomröstning i parlamentet, men han tycktes
samtidigt ha förlorat sin politiska majoritet. Därefter meddelade han sin
avsikt att avgå så snart parlamentet har antagit ett nytt krispaket.
Beskedet var välkommet för den europeiska ekonomin och stärkte genast euron.
Men Italiens problem är förstås långt större än en enskild politisk ledare.
Den saken bekräftade inte minst marknaderna igår. Räntan på tioåriga
italienska statsobligationer steg till nya rekordnivåer – över den
smärtgräns på 7 procent kring vilken Grekland, Irland och Portugal tvingades
be om nödlån från den europeiska räddningsfonden EFSF. Men Italien lär –
åtminstone i det kortare perspektivet – inte göra detsamma. EFSF har i sin
nuvarande tappning helt enkelt inte resurser nog att kunna bistå
italienarna. Och formerna för utökningen av fonden är inte klara ännu.
Italien står för hela 17 procent av eurozonens bnp. När den italienska
ekonomin börjar skaka har det därför annan magnitud för valutaunionen än
skälvningarna i Grekland.
Läget är allvarligt – därmed inte sagt att det är omöjligt att hantera. Som
finansminister Anders Borg (M) påpekar har Italien stora tillgångar och
börjar trots allt ta politiska steg åt rätt håll.
Berlusconi talar om att kanske dra sig tillbaka till ordförandeposten i
fotbollslaget Milan, som ingår i hans privata affärsimperium.
Tveklöst känns det tryggare om han basar över Zlatan Ibrahimovic och dennes
lagkamrater än över de italienska statsfinanserna.