Sveriges utrikesminister Carl Bildt var i Ekot inne på att flera av världens
stora makter är ”upptagna” av sin egen maktväxling. Såväl USA-presidenten
George W Bush som EU-ordföranden Nicolas Sarkozy väntar på sina
efterträdare, vilket minskar omvärldens möjligheter att pressa på parterna i
Mellanöstern.
Tongångarna känns igen. I oktober förklarade den finländske fredspristagaren
Martti Ahtisaari hur han skäms över att världssamfundet har misslyckats med
att lösa konflikten mellan israeler och palestinier.
Kanske borde omvärlden kunna göra mer. USA har genom sina starka kopplingar
till Israel, inte minst ekonomiska, speciella möjligheter att öka trycket på
den militärt starkaste parten i konflikten. Men det finns ett annat land som
inte får glömmas i sammanhanget:
Iran.
Enligt den statliga iranska radion seglade ett skepp från Röda halvmånen på
lördagen iväg mot Gaza. Ombord finns 2 000 ton mat och medicin samt läkare
och biståndsarbetare. Lasten är naturligtvis välkommen på en trångbodd
palestinsk kustremsa (1,5 miljoner människor på en yta mindre än Lunds
kommuns) där misären är utbredd med stor arbetslöshet, undernärda barn och
politiskt förtryck – välkommen inte minst nu när gårdagens israeliska
flygangrepp dödat omkring tvåhundra personer och skadat ännu fler.
Men Iran skulle kunna göra så mycket mer, till exempel att radikalt ändra sin
Israelhätska politik och retorik. Det skulle på sikt kunna förändra läget
totalt. Som Israels Sverigeambassadör Benny Dagan nyligen sade till
Sydsvenskan:
”Vad som händer med Iran kommer att avgöra utvecklingen i hela Mellanöstern de
närmaste åren.”
Och ändå.
Huvudansvaret ligger hos palestinier och israeler. De måste vilja fred.
Så länge palestinier sätter sitt hopp till Hamas, som låter granater regna
över civila israeler och hotar med en ny våg självmordsbomber, blir det bara
alltför lockande för Israel att försöka knäcka Hamas med militära medel.
Så länge Israels bosättningspolitik och utmanande dragning av
säkerhetsbarriären lever vidare blir eventuella fredsutspel inte särskilt
trovärdiga.
Så länge det är så viktigt för både palestinier och israeler att visa styrka,
definierad som våldskapacitet – inåt av kanske valtaktiska skäl, utåt för
att avskräcka fiendesidan – är den tvåstatslösning som många ser som en
självklar kompromiss långt borta.
Länge har rädslan och lidandet härskat i Mellanöstern. Alltför länge.