På fredagen tog Burma ett nytt kliv i rätt riktning när ett stort antal politiska fångar frigavs, däribland några av landets mest kända demokratiaktivister.
En av dem är Min Ko Naing, ledare för studentupproret 1988, en annan munken Shin Gambira, som hade en framträdande roll vid protesterna 2007. Sammanlagt ska omkring 650 fångar ha släppts på order av president Thein Sein. Ytterligare 230 dissidenter frigavs i oktober.
Lägg därtill att Burmas regering i torsdags ingick vapenvila med Karengerillan efter 60 års strider. Hoppet stärks om att reformerna som genomförts sedan den civila regeringen tillträdde i mars är mer än spel för galleriet. Kanske blir vårens fyllnadsval faktiskt det genombrott för demokratin som landet, efter långvarigt militärstyre, så väl behöver.
Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, själv tidigare politisk fånge, är försiktigt optimistisk och hennes parti NLD väntas delta i valet.
Men vad är det då som fått militärdiktaturen att plötsligt intressera sig för en reformprocess?
Det är för tidigt att dra några säkra slutsatser – varje steg framåt riskerar att följas av två tillbaka. Men det svar som ligger närmast till hands är ändå att omvärldens sanktioner mot generalernas styre börjar få effekt. USA och Europa har gjort frigivning av politiska fångar till ett avgörande krav för att överväga att bryta Burmas isolering.
Sanktioner kan ibland slå hårdare mot offren för vanstyret än mot själva regimen. Ofta döms sanktionsvapen därför ut som för trubbiga. Rätt utformade kan de dock vara verksamma. Utvecklingen i Burma lovar gott.