I en ännu opublicerad studie har statsvetarna Peter Esaiasson och Staffan
Kumlin granskat vad valskandaler inneburit i nitton västeuropeiska länder
mellan 1977 och 2007. Följderna av affärerna är minimala.
”Det är överraskande att de inte har så stor effekt. Valskandaler spelar
mindre och mindre roll – trots att de har blivit mycket vanligare”, sade
Kumlin i Dagens Nyheter igår.
Om väljarnas attityder till politiken inte påverkas nämnvärt av affärer är det
välgörande. Det borde på sikt borga för mindre smuts i valkamperna.
PR-konsulter och medieexperter tycks nu utgå från att Littorinaffären håller
på att ebba ut.
Men osvuret är bäst.
Ett krishanteringsperspektiv kan leva länge. I åratal påmindes ledande
socialdemokrater, i och utanför konstitutionsutskottet, om den taffliga
hanteringen av tsunamikatastrofen 2004. Sköttes Littorins avgång korrekt av
Fredrik Reinfeldt (M), fanns det fakta och omständigheter som statsministern
dolde? Nya infallsvinklar kan inte uteslutas.
Det är inte heller otänkbart att Littorinaffären diskuteras vidare i
klasstermer.
Littorin må vara en av skaparna av Nya Moderaterna, arbetarpartiet, som tror
på den svenska modellen och sätter människors utanförskap i fokus. Men alla
köper inte rakt av den moderata förvandlingen.
För många ligger det förmodligen närmast till hands att se Sven Otto ”Totto”
Littorin – uppvuxen på Lindevad säteri i östgötska Skänninge, ordförande för
Moderat skolungdom 1984–85, i en tvist med tidigare hustrun om pengar till
barnens skolgång på exklusiva privatskolan Lundsberg – som en representant
för överklassen och dess parti. Att Littorin beskylls för att ha utnyttjat
en prostituerad, en person i socialt utanförskap, ökar bara fokuseringen på
klassklyftor.
Skulle ingen få för sig att tänka i termer av klass och Moderaternas falska
yta?
Det görs redan.
”En sjaskig historia om ännu en maktens man som ägnat sig åt sexköp”, hävdade
Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein i måndags under den vilt
sluggande rubriken ”Nya moderaternas iskalla förljugenhet”.
Och i en ledarkrönika i den syndikalistiska tidningen Arbetaren ser
huvudredaktören Mattias Pettersson långsökta samband: Littorin har med sin
politik ökat klyftorna och slagit sönder solidariteten på arbetsmarknaden,
något som bidrar till att göra bland annat prostitution till ett rationellt
val för överlevnad.
”En viss poetisk rättvisa finns över att en prostituerad blivit Littorins
fall”, summerar Pettersson.
Den rödgröna oppositionen gör klokt i att inte medvetet exploatera
Littorinaffären i något slags klasskampsretorisk offensiv inför valet. Det
kan lätt slå tillbaka – särskilt om det visar sig att Aftonbladet snarare än
Sven Otto Littorin är att klandra.
Nej, låt valet avgöras av ideologi och sakpolitik.