Denna ”nödplan” sades finnas i två varianter.
Antingen skulle hela alliansen gå till val med en gemensam valsedel.
Partibeteckningen ”Allians för Sverige” finns redan registrerad hos
Valmyndigheten, sedan 2006.
Eller så skulle Moderaterna och Folkpartiet gå fram som egna partier medan
Kristdemokraterna och Centern gick ihop på en lista. Detta enligt ”högt
uppsatta källor inom Kristdemokraterna”.
Tanken på en valallians är inte ny och den blir inte mycket bättre av att
upprepas eller modifieras.
Fördelar finns. Ett enda borgerligt alternativ i valet skulle markera enighet
och ett slagkraftigt regeringsalternativ. Risken att något parti – KD eller
C att döma av höstens opinionsundersökningar – skulle hamna under riksdagens
fyraprocentsspärr den 19 september nästa år skulle avvärjas. Inga röster
skulle gå till spillo.
Men sedan kommer alla nackdelar.
En valallians skulle av många uppfattas som manipulation med valsystemet.
”Fiffel med grundlagen”, som Olof Palme (S) fräste när C och dåvarande KDS
gick in i en valteknisk samverkan 1985.
Sveriges strikt proportionella valsystem är inte utformat för få, stora
partier. Tvärtom. Om alternativen blir färre öppnas dörren för små och inte
sällan obehagliga partier som lever på populism och proteströstning.
Och det är onekligen rätt långt mellan Maud Olofssons stundtals offensivt
nyliberala Centerpolitik och Göran Hägglunds kärnfamiljskramande
värdekonservatism.
Partierna är fyra olika partier av en orsak. De har olika åsikter, olika
ideologier, olika värdegrunder.
Nej, låt M, FP, C och KD locka sina respektive väljargrupper. Då blir det
också efter valet, om så krävs, lättare att räcka ut händer över
blockgränsen.
Enligt en mätning från Skop som publicerades igår ser det hyggligt ljust ut
för både C (6,8 procent) och KD (5,0 procent).
Olofsson och Hägglund gör klokt i att glömma nödplanerna och ägna energin åt
att rycka upp politiken.
Bättre sent än tidigt, Obama
Ett litet, återhållet jubelrop är det faktiskt värt.
Det finns fog för ökad optimism inför FN:s stora klimatmöte, som inleds i
morgon. Paradoxalt nog därför att Barack Obama inte landar i Köpenhamn på
onsdag.
Istället kommer USA-presidenten den 18 december, till mötets slutspurt. Därmed
ökar chansen för en verkningsfull klimatöverenskommelse.
Såväl USA som Indien och Kina har preciserat sina åtaganden på klimatområdet.
Och Obama är med när det bränner till, liksom Indiens premiärminister
Manmohan Singh och kanske hundratalet andra stats- och regeringschefer.
Det förpliktigar.
Fler och fler tycks inse att det inte håller att stå tomhänt i Köpenhamn den
18 december. Då duger det inte att delegaterna pekar på varandra, eller in i
framtiden.