Löftet om en gemensam budgetmotion till våren lär de dock hålla. Om inte annat
så för att den politiska logiken så kräver. En splittrad opposition får
rimligen svårt att välta en samtrimmad borgerlig allians i valet 2010.
Men från gemensamma siffror till en trovärdig rödgrön politik kan steget vara
långt.
När Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V) och Peter Eriksson (MP) framträdde
tillsammans igår i P1-morgon framstod partiföreträdarna som hyfsat
samspelta. Det talades om ”gemensam färdriktning”, om ”investeringar i
välfärden”.
I motionernas textmassor finns också enstaka gemensamma förslag. Effektivisera
statliga myndigheter och bekämpa skattefusk, till exempel. Någon däremot?
Som uttryck för enighet imponerar det inte.
Skrapar man mer på ytan blir tvedräkten än tydligare. Alla vill ge extra
pengar till kommunsektorn, framför allt vill de övertrumfa regeringen. Men
medan Socialdemokraterna vill ge 18 miljarder kronor mer än regeringen
2010–2012 erbjuder Vänsterpartiet hela 45 miljarder kronor mer.
Denna ”nätta” differens mellan V och S på 27 miljarder beskrev Ohly som att
partierna inte hade ”exakt samma siffror”.
Pengaregn över kommunerna på dessa nivåer skulle stärka sysselsättningen på
kort sikt. Och de rödgröna kan peka på att arbetslösheten i Sverige nu ökar
mer, och är högre, än genomsnittet i EU.
Satsningar på kommunerna kommer att ställas mot alliansens lägre skatter.
Oppositionen är också överens om satsningar på infrastruktur, utbildning och
pensionärer. Men gårdagen gav knappast väljarna något entydigt svar på hur
satsningarna skall finansieras.
V vill höja skatterna med runt 50 miljarder kronor jämfört med 20 respektive
17 miljarder för S och MP.
Gemensam färdriktning? Nja.
Ändå. Till våren, när valtemperaturen stiger, kan väljarna förvänta sig en
gemensam ekonomisk politik byggd på tuffa kompromisser.
Men det är inte detsamma som att partierna lyckats jämka ihop sina värderingar
som grund för en trovärdig och hållbar politik.
På väsentliga områden, som inte nödvändigtvis återspeglas i en budgetmotion,
finns djupa ideologiska skiljelinjer inom oppositionen. Vänsterpartiet vill
lämna EU. Det vill inte de andra. V, och nu även MP, vill ta hem Sveriges
trupper från Afghanistan. Synen på privatiseringar inom vård, skola och
omsorg skär rakt igenom det rödgröna blocket.
En gemensam plan för att vinna makten lär de rödgröna kunna snickra ihop.
Likaså kommer de att ha en budgetmotion ihop.
Men regeringsduglighet är något annat.
När det gäller ideologisk samsyn leder de borgerliga klart på poäng.