Vänsterpartiets nye ordförande Jonas Sjöstedt går ut hårt med förslag om förkortad arbetstid.
Sextimmarsdag – med bibehållen lön – hägrar.
I P1-morgon igår förklarade Sjöstedt att han ser framför allt två skäl till att förkorta arbetstiden: att ge människor ”en rimligare livssituation” samt att ”fördela arbetet mer rättvist i befolkningen”.
Att överlåta frågan till arbetsmarknadens parter duger inte, enligt Sjöstedt, eftersom det leder till just orättvis fördelning.
På frågan hur den sänkta arbetstiden ska finansieras blir Sjöstedt lite svävande. Han nämner att en del av företagens vinster istället ska komma löntagarna till del. Huvudsakligen tänker sig Vänsterpartiet att den kortare arbetstiden ska klaras genom ökad produktivitet.
Det liknar mest ännu en tulipanaros ur Vänsterpartiets stora fång av dylika blomster: lätt att säga men svårt att göra.
Att gå från åtta till sex timmars arbetsdag innebär en minskning av arbetstiden med en fjärdedel, det motsvarar tre månadslöner.
För att kunna tjäna in tre månadslöner under en trettiotimmarsvecka måste produktiviteten öka – inte med 25 procent – utan med 33 procent.
Det är ingen liten utmaning. För industrin med dess ständigt pågående tekniska och organisatoriska utveckling är den kanske möjlig att klara inom överskådlig tid. Men en stor del av den svenska ekonomin utgörs av offentlig sektor, av skola, vård och omsorg.
Den amerikanske ekonomen William J Baumol påpekade på 1960-talet att omvårdnad och omsorg om människor inte kan rationaliseras och effektiviseras på samma sätt och i samma takt som exempelvis bilproduktion. Fenomenet kallas Baumols sjuka.
En generell arbetstidsförkortning kommer att kräva omfattande resursöverföring till den offentliga sektorn. Fler måste anställas vilket innebär rejäla skattehöjningar. Det riskerar att i sin tur påverka samhällsekonomin i stort på ett negativt sätt.
Redan utan arbetstidsförkortning lär ett ökat skattetryck vara oundvikligt framöver för att möta de välfärdsutmaningar en åldrande befolkning innebär.
Sjöstedt tänker sig att sänkt arbetstid ska minska stressen och utslagningen i arbetslivet. Effekten kan bli den motsatta då produktivitetskraven skruvas upp ytterligare.
Redan på dagens slimmade arbetsplatser kan det vara svårt att finna en plats för den som inte förmår att ständigt prestera på topp. Det är en viktig förklaring till att arbetslösheten idag – även i högkonjunktur – ligger på en helt annan nivå än för några decennier sedan.
Arbetstidens längd bör förbli en fråga för arbetsmarknadens parter.
Det är mer – inte mindre – arbete som kommer att krävas i framtiden, om välfärden ska kunna bevaras.
Sjöstedts dröm om sextimmarsdag med bibehållen lön är vacker, men likväl bara en dröm.