Fredrik Reinfeldt (M). Favorituttryck: ”Ta en springnota”
Ursäkta, men han är urtråkig. Har karisma som en vedklabb. Några kanske
förväxlar Moderatledarens surmulenhet med statsmannaskap, men det är nog få.
Några tappra försök gjordes dock. Han avfärdade oppositionen som ”ett
vänsterexperiment baserat på fusköverenskommelser”, och flera gånger utsåg
han ordning och reda i de offentliga finanserna till ”valets huvudfråga”.
Och det är förståeligt. När oppositionen effektivt lyfter fram statistik om
ökat utanförskap, och när Unsgaardgate kletat ned begreppet arbetslinjen, då
måste något nytt till.
Reinfeldt brände, nästan på känt Göran Persson-manér, sitt krut i början.
Sedan satt han länge tyst. Kvicknade till i slutet i en skattereplik med
Peter Eriksson.
Statsminister Reinfeldt kan bättre.
Mona Sahlin (S). Favorituttryck: ”Skattesänka bort”
Mona Sahlin har klart mycket lägre popularitetssiffror än sitt parti. Det kan
bli ett bekymmer i valrörelsen.
Igår försökte S-ordföranden göra en poäng av att hon suttit massor av år i
riksdagen och i åtskilliga regeringar. Men hon lät varken mer trovärdig
eller mer statsmannamässig för det.
Sahlin var inte ensam om att anslå en smågnällig och grälsjuk ton i debatten.
Några gånger blixtrade hon till och visade rapphet i både tanke och replik.
Ändå karakteriseras hennes insats bäst som ett lika traditionellt som
ordinärt försök att demonisera alliansen i allmänhet och Moderaterna i
synnerhet.
Uppenbara överdrifter övertygar möjligen de redan frälsta. Men det bidrar inte
till att bygga det som Mona Sahlin är i störst behov av – förtroende.
Maud Olofsson (C). Favorituttryck: ”Sosse-Sverige”
Påfallande sammanbiten. Verkade osäker när hon läste innantill.
Intressant att Olofsson, som föga framgångsrik näringsminister, talade om ett
företagsklimat i världsklass. Raskt var Sahlin där och strödde salt i såren
och sade att svenskarna nog förväntar sig en aktiv näringspolitik.
Olofsson gav tillbaka, insinuerade åter att Sahlin inte begriper ekonomi. Ett
påhopp för att Sahlin är kvinna, eller?
Maud Olofsson uppmanade övriga partier att, liksom C, skänka 100 000 kronor av
valbudgeten till Haiti. Vällovligt, självfallet, men det är inte precis
änkans skärv hon ger. Centern tillhör Europas rikaste partier.
Klart att Olofsson är pressad. 3,1 procent för C i en väljarbarometer nyligen.
Fram till valet måste hon jobba som en bäver. En ivrig.
Lars Ohly (V). Favorituttryck: ”Världens bästa välfärd”
Inledde sitt anförande retoriskt snyggt på temat ”det går”. Det går att öka
tryggheten, det går att förbättra välfärden. Lite Obama och Yes, we can över
det.
Tjusigt också att medge att finanskrisen har ställt till det för regeringen,
för att sedan dundra på med att alliansens politik förvärrat läget.
Det måste, menade normalt skojfriske Ohly, bli ett slut på jakten ”på
arbetslösa, sjuka och för den delen på vargar”.
Minus 1: Vänsterpartiets politik. Här finns ingen känsla alls för att
konkurrens och service kan gagna medborgarna. I sak förlorade Ohly
replikskiftet med Jan Björklund om hushållsnära tjänster och debatten med
Göran Hägglund om apoteken.
Minus 2: Inte så vackert att peta sig i näsan när andra talar.
Jan Björklund (FP). Favorituttryck: ”Skolan, skolan, skolan.”
Fördelarna av hemmaplan är svåra att överskatta. Det vet Jan Björklund, som
företrädesvis ägnade sina replikskiften med Mona Sahlin åt
utbildningsfrågor.
Klokt och taktiskt, absolut. Alliansen har betydligt större trovärdighet på
skolområdet än oppositionen, vars politik spretar åt alla upptänkliga håll.
Sahlin hamnade följdriktigt på defensiven och fick se sina påståenden
sakligt och omsorgsfullt vederlagda.
Björklunds glöd och diskussionslusta gick inte att ta miste på. Men han blev
tämligen ensam om att inte bara ställa frågor utan också försöka besvara de
han fick.
Folkpartiledaren talade mest om skola och något om kärnkraften. Han kunde gott
ha utmanat på fler fronter. Det skulle både han och debatten ha tjänat på.
Peter Eriksson (MP). Favorituttryck: ”Den Schlingmannska retorikfabriken”
Var sömnig, släpig och osammanhängande. Också för att vara norrlänning.
Skall ha ett plus för det överraskande anslaget att lyfta fram de grönas
frihetliga dimension. Fullständigt otillständigt var försöket inte,
Miljöpartiet har trots allt höjt rösten om personlig integritet, i
HBT-frågor och kring villkoren för småföretag.
Men säg den färggranna ballong som det inte sticks hål på i en
partiledardebatt. Maud Olofsson var där med nålen och påminde Eriksson om i
vilket lag han numera spelar. Och i de rödgrönas gäng blommar inga
frihetssträvanden länge.
Peter Eriksson har en tillgång inför kommande heta valdebatter. Han kan toppa
laget. Byta ut sig själv mot språkrörskollegan Maria Wetterstrand.
Göran Hägglund (KD). Favorituttryck: ”Extra allt”
Det märks att Kristdemokraternas ledare trivs i talarstolen. Hans utspel är
kryddade med underhållande och eleganta språkvändningar.
Oppositionens ekonomiska lättsinne beskrev Hägglund igår som att den lovar
”extra allt precis hela tiden”, samtidigt som han varnade Sahlin och hennes
kollegor för att deras politik kommer att sluta med att de snubblar ”i
spillrorna av sina misskötta finanser”.
Men det lätta och lediga framförandet skar sig rejält mot det gälla och grälla
budskapet. Ett regeringsskifte vore, påstod Hägglund, ”farligt”. Farligt för
jobben, statsfinanserna, hushållens ekonomi, ja, för hela Sverige.
Den sortens svartmålning brukar sällan övertyga.
Retorik blir sällan bättre med extra allt.