Enligt Svenska Dagbladet igår rör det sig om ett uppror från partiets
Skånedistrikt mot partiledningens ekonomiska politik.
Sahlin har skäl att vara oroad. Skånedistriktet väger historiskt sett tungt –
när skånska sossar mullrar lyssnar rörelsen. Och det skånska upproret har
tunga avsändare i partiets högsta ledning.
Skånepolitikerna Morgan Johansson och Heléne Fritzon, i partistyrelsen
respektive partiets mäktiga verkställande utskott, står bakom formuleringar
som låter hämtade från vänsterpartiets ledare Lars Ohly.
I sitt svar till rådslaget inför höstens partikongress gör de å
distriktsstyrelsens vägnar tummen ner för utgiftstaket och överskottsmålet i
det ekonomiska ramverket, själva hörnstenen i varje ansvarstagande regerings
finanspolitik.
Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson är i sin kommentar
belåten: ”Det låter väldigt likt hur vi resonerar”.
Det är bäddat för tvåfrontskrig för Sahlin. Hennes dramatiska helomvändning i
oktober – med hennes egna ord ”en halv pudel” – i synen på vänsterpartiets
medverkan i en eventuell koalitionsregering efter valet 2010 kom till efter
hård intern kritik.
Sahlins brev till Ohly där hon åter bjöd in vänsterpartiet till samverkan var
en förödmjukande eftergift åt socialdemokraternas vänsterfalang, som ser
vänsterpartiet som socialdemokraternas beprövade samarbetspartner och
miljöpartiet som en lika tillväxtfientlig som opålitlig dito.
Denna rödare falang vädrar i krisens spår morgonluft. Morgan Johansson
hänvisar i SvD till det extrema läget som skäl för att göra stora
satsningar: ”Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av
investeringar man skulle vilja göra.”
Sahlin har knappast råd med fler pudlar. Hon står inför en svår balansgång.
Att i detta läge lägga sig platt för Skånedistriktet skulle äventyra
väljarnas förtroende ytterligare. Och väljer hon att inte lyssna till delar
av partiledningen riskerar hon i längden att underminera sin egen ställning
internt.
Men även om hon klarar balansgången stärks sannolikt Ohlys ställning. Och då
lär de rödgröna gå till val som en påtagligt splittrad, men möjligen
underhållande trio.
Medan väljarnas förtroende för den borgerliga alliansen – eller snarare
moderaterna – verkar öka som en följd av ansvarstagande i ekonomiskt svåra
tider.