De borgerliga är favoriter till att vinna nästa val.
I alla fall enligt spelbolagen.
Ladbrokes erbjöd igår oddset 1,60 gånger pengarna för den som satsar på en
borgerlig valseger 2014. En valvinst för S+MP+V gav 2,20 gånger insatsen.
Unibet tror ännu mer på borgerligheten. Detta bolag gav 1,40 för spel på de
fyra regeringspartierna mot 2,70 i odds för de rödgröna. Då räknas antalet
vunna riksdagsmandat.
Varför detta är intressant?
Därför att forskning i USA har visat att politisk vadslagning ofta är mer
träffsäker än opinionsundersökningar när det gäller att förutsäga
valresultat.
Men det skulle inte förvåna om de politiska oddsen snart ändras.
De rödgröna ser – åtminstone på pappret – ganska vassa ut.
Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har börjat lovande. Knappt hade
hans namn nämnts förrän S svängde till en mer positiv syn på EU och
europakten.
Löfven förväntas vara stark i en förmodad kärnfråga i valet. Jobben. Facklige
Löfven kan arbetsmarknaden och har redan, på goda grunder, kritiserat
regeringen Reinfeldt för en bristfällig dialog med näringslivet.
Dessutom tycks Stefan Löfven ha omdömet att hålla inne med kommentarer och
avböja debatter tills han hunnit läsa in sig ...
Miljöpartiet – med de överraskande starka språkrören Åsa Romson och Gustav
Fridolin – firar triumfer i opinionen. I den mätning som Skop presenterade
häromdagen får MP 11,5 procent, över 4 procentenheter mer än i valet 2010.
Och Vänsterpartiet har onekligen bytt upp sig.
Frågan är hur nye V-ledaren Jonas Sjöstedt kan och vill förändra sitt parti.
Han är ingen mjukis, enligt DN:s Annika Ström Melin – hon såg i
Europaparlamentet Sjöstedt som en ”ståndaktig ideologisk tennsoldat”.
Men Sjöstedt har ändå ett tilltal som tilltalar många. Han har en slughet och
lätt populistisk ådra som kan locka väljare.
I en intervju i Sydsvenskan den 2 februari sade Sjöstedt, apropå Malmövåldet,
att ”en klok politik måste bygga på att både bekämpa kriminaliteten med en
bra polis och att angripa orsakerna”. Det är mer eller mindre en direkt
översättning av brittiska ”tough on crime, tough on the causes of crime”, en
hörnpelare i Tony Blairs valvinnande New Labour.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) är populär. Men vapenbröderna och
vapensystern imponerar knappast. Annie Lööf (C) får inte sitt parti att
lyfta, Göran Hägglund (KD) brottas med de egna och ofta betraktas Jan
Björklund (FP), något orättvist, som inlåst i sitt klassrum.
På ena sidan ett rödgrönt sällskap där politiken är ömsom okänd, ömsom
spretande. S, MP och V kan få svårt att enas i synen på EU, kärnkraften, det
finanspolitiska ramverket och vinster i välfärden – om de nu ens försöker
enas före valet.
På andra sidan ett borgerligt gäng. De är samkörda, men lär i en valrörelse
beskrivas som tröttkörda.
Enligt Skop leder de borgerliga med 47,2 procent mot de rödgrönas 45,9. Det är
bara 1,3 procentenheters skillnad.
Inte mycket till marginal i ett hårt politiskt spel.