Situationen beskrivs som akut. Just nu väntar 227 flyktingbarn som kommit
ensamma till Sverige på att få ett långsiktigt boende. Av dem finns 80 i
Malmö. Migrationsverket befarar att situationen kan förvärras ytterligare
under hösten.
Under väntetiden går barnen miste om möjligheten att komma igång med skolan,
skaffa kompisar, rota sig och börja bygga upp en trygghet i sitt nya
hemland. Ur integrationssynpunkt är det helt förkastligt.
Sedan 2006 ligger ansvaret för att ta hand om ensamma flyktingbarn på landets
kommuner. Men ansvaret är frivilligt och delas inte lika. Av Sveriges 290
kommuner är det bara 100 som tar emot ensamma barn och ungdomar som söker
asyl.
I Skåne är situationen ännu värre. Bara fem av Skånes 33 kommuner har tecknat
avtal med Migrationsverket om mottagning av flyktingbarn. Tre av avtalen är
dessutom tillfälliga och går ut nästa år.
Siffrorna är talande. Och skrämmande.
Det är svårt att förstå varför kommunerna motsätter sig att ta emot ett fåtal
flyktingbarn. Men tydligt är att frågan i många kommuner är politiskt
känslig.
I Vellinge blev kristdemokraten Anders Alkewall under nästan två år utsatt för
hot och trakasserier efter att han 2007 i en fråga till kommunfullmäktige
undrat hur många ensamma flyktingbarn kommunen skulle kunna tänkas ta emot.
Hans egen bedömning var att det borde finnas plats för åtminstone två, tre
barn.
Vellinges kommunledning har konsekvent avböjt att ta emot ensamma
flyktingbarn. Anledningarna har varierat men beskedet har varit detsamma.
Men Vellinge är – tyvärr – långt ifrån unikt.
Trots intensiv uppvaktning från Migrationsverket och Sveriges Kommuner och
Landsting, och trots förbättrad statlig ekonomisk ersättning är det alltför
få kommuner som öppnar armarna för att ta emot flyktingbarnen.
I år beräknas ungefär 1 800 ensamma flyktingbarn anlända. Om alla Sveriges
kommuner tog ett gemensamt ansvar, handlar det om i snitt sex barn per
kommun. Knappast någon betungande börda.
Det finns anledning för många svenska kommunpolitiker att rannsaka sig själva
och begrunda sina motiv till att förneka flyktingbarnen ett medmänskligt
mottagande.
”Hur man behandlar de minsta och mest skyddsvärda människorna, barnen, i ett
samhälle är en måttstock på hur gott det samhället är att leva i”, skrev
migrationsminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamoten Otto von
Arnold (KD) i Sydsvenskan för en tid sedan.
Kloka ord. Frågan är vad det säger om dagens Sverige.
Med en smula större utrymme för ansvar, medkänsla och omtanke i
kommunpolitiken skulle Sverige vara en bättre plats för alla.