Vädermodifieringsbyråns anställda sänder upp raketer för att förhindra regn.
Funktionärer utför sina sysslor med militärisk disciplin. Elitsoldater och
luftvärnsrobotar står redo.
Den totalitära statens perfekt tillrättalagda föreställning kan börja. Berlin
1936, Moskva 1980 och Peking 2008 har en del gemensamt:
Diktaturens estetik. Medlöperi och aningslöshet.
Den internationella olympiska kommittén, IOK, har inget lärt av historien. Och
de som borde skämmas känner ingen skam.
Den svenska idrottsstjärnan Carolina Klüft slår fast att Kina ”har lång väg
kvar” på vägen till demokrati. Men hon har bland annat tackat nej till att
gnuggtatuera ”mänskliga rättigheter” på armen:
”Jag vill inte offra allt jag har kämpat för i fyra år för en sak som
kineserna inte alltid står upp för själva – även om det inte är lätt att
göra det
i en diktatur”, sade hon i Sydsvenskan igår.
Klüft säger sig vara ”kluven” till att idrottare inte får uttrycka vad de vill
under OS.
Att personer som åtnjuter yttrandefrihet har svårt att inta en tydlig
ståndpunkt gällande mänskliga rättigheter är ett svek mot dem som förtrycks
för sina åsikters skull. Inte heller enskilda idrottsmän bör låta bli att ta
ställning och hävda att ansvaret är ”någon annans”.
Igår satte USA:s president George W Bush – trots ett löfte om att inte
”politisera” spelen – ner foten i fråga om Kinas behandling av dissidenter.
Fattas bara:
”Vi kräver öppenhet och rättvisa, inte för att tvinga på någon vår åsikt, utan
för att ge det kinesiska folket möjlighet att uttrycka sina.”
Presidenten angrep också ”tyranniets utpost” – den Kinastödda militärregimen i
Burma.
Idag är det exakt 20 år sedan militärjuntan slog ned den burmesiska
demokratirörelsen i ett blodbad där omkring 3 000 regimkritiker miste livet.
För snart ett år sedan slog juntan också ned ett munklett uppror. Att regimen
överlevt till dags dato får till stora delar skyllas på Kina. Det i sig är
nog för att visa att Peking inte är värdigt värdskapet för OS. Men Kina har
fler skamfläckar – som inte blivit mindre heltäckande.
Det hårdföra förtrycket av tibetaner och uigurer består. Världsrekordet i
avrättandet av dömda fångar innehas fortfarande av Kina, internet censureras
friskt och politiska meningsmotståndare skickas ännu till läger för
”omskolning genom arbete”.
Häromdagen uttryckte idéhistorikern Sven-Eric Liedman i Göteborgs-Posten en
förhoppning om att OS kan innebära syre i ett syrefattigt system:
”Centralmakten visar ängslan. Människor ställer krav. Det kan vara början till
något.”
I allra bästa fall. Men ännu så länge är det få utöver Kinas
människorättskämpar som skall vara stolta.