Algblomning. Ordet har en nästan poetisk kvalitet och den som hör det första
gången, utan att vara bekant med innebörden, associerar kanske till något
inbjudande.
Den som en gång skådat eller rent av badat i den illaluktande gröna algsörjan
vet bättre.
Kvällens dokumentär i SVT av filmaren Folke Rydén om den illa medfarna
Östersjön är ingenting för folk med känsliga magar.
Tittaren riskerar att tappa lusten för bad. Men också för frukostägget,
lunchkorven och middagssteken.
Dokumentären Vårt grisiga hav tar sin början i ryska Karelen, inte långt från
S:t Petersburg, där den finske miljöforskaren Seppo Knuuttila vandrar runt
mellan gasbubblande gödselsjöar och drivor av slakteriavfall som dumpats
rakt ut i naturen.
Gödseln och avfallet kommer från en av de djurfabriker som finns i området.
Gödselsjöarna står i förbindelse med vattendrag i närheten, små vattendrag som
leder till större som leder ut i Östersjön.
Och där blommar algerna, där dör havsbottnen.
Vad hjälper det då att S:t Petersburg numera har moderna reningsverk som tar
hand om mångmiljonstadens avloppsvatten?
Helcom, Helsingforskommissionen, heter Östersjöstaternas organisation för
samordning av skyddet av Östersjöns miljö. I november 2007 möttes
miljöministrarna i Helcom i polska Krakow och satte sina namn under en
handlingsplan som satte tak för utsläppen och fördelade
utsläppsminskningarna mellan länderna.
Till 2021 ska utsläppen i Östersjön av bland annat kväve och fosfor minskas
kraftigt, allt för att havet ska uppnå ”god ekologisk status”.
Dit är det fortfarande långt. Och frågan är om avståndet ökar eller minskar.
I handlingsplanen pekas särskilt på vikten av att identifiera och prioritera
stora djurfabriker, bland annat med krav på omhändertagande av gödsel.
Men idag expanderar djurindustrin i det forna östblocket. Det gör inte
miljömålen lättare att nå. Länder som Polen, Ryssland och Vitryssland är
enligt Folke Rydén på väg att bli ett ”eldorado för multinationell
köttproduktion”.
Budskapet i Vårt grisiga hav är att boven i dramat, åtminstone en av bovarna,
är vår hunger efter kött.
Människor runt Östersjön har fått det bättre. Människor som får det bättre
vill gärna ha mer kött på tallriken och oftare. Ökande efterfrågan driver
fram en djurindustri fixerad vid att producera maximal kvantitet till
minimal kostnad. Hur djuren har det och vilka miljökonsekvenserna blir
blundar industrin för.
Och utan en stark miljöopinion, utan fungerande miljökontroll och utan en
medveten miljöpolitik följer företagen minsta motståndets lag.
Precis som för en överviktig människa är Östersjöns hälsotillstånd följden av
alltför stort näringsintag, alltför många kalorier.
Östersjön blir vad vi äter.
Kanske är det dags att ta tallriksmodellen till heders, med mindre plats för
kött, och större utrymme för grönsaker.
Det kan låta plågsamt präktigt. Men många av oss skulle förmodligen må bättre.
Östersjön skulle definitivt göra det.