Det är långtifrån det första exemplet på hur ett allt självsäkrare Kina tar
för sig i utrikespolitiken.
När det nyligen blev känt att USA hade planer på att sälja vapen till Taiwan –
demokratin som diktaturens Kina betraktar som en del av sitt territorium –
utlöste det våldsamma protester.
Utrikesdepartementet i Peking meddelade att Kina kommer att införa sanktioner
mot amerikanska företag som säljer vapen till Taiwan. Det sades vidare att
vapenaffären hotar det kinesisk-amerikanska samarbetet i viktiga
internationella frågor, vilket tolkades som samtal om nedrustning och
icke-spridning av kärnvapen.
Under klimatmötet i Köpenhamn i december behandlade Kina andra världsledare,
däribland Obama, som småhandlare. Kina skickade en vice utrikesminister,
utan mandat att fatta egna beslut, till avgörande överläggningar.
En iskall uppvisning i diplomatiskt maktspel.
Att jätten Kina vaknat ekonomiskt är på många sätt positivt. När
världsekonomin nu tar fart efter den globala krisen spelar Kina en viktig
roll som draglok. Det ekonomiska undret har lyft hundratals miljoner kineser
ur fattigdomens hopplöshet.
Men när demokratier tappar ekonomisk makt försvagas också demokratins
ställning globalt.
Kina är världens tredje största ekonomi, efter USA och EU. I en ny rapport
spår den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD att Kina passerat USA som
världens största varutillverkare om 5–7 år. Det lär få politiska
konsekvenser.
USA är skuldsatt upp över Empire State Building. Statsskulden har passerat 12
000 miljarder dollar. Varje amerikan är skyldig över 40 000 dollar. 2009
motsvarade statsskulden 83 procent av BNP.
Många andra västliga industriländer sitter i samma, läckande båt. Under 2008
uppgick OECD-ländernas genomsnittliga statsskuld till 100 procent av BNP.
Kinas skuldsättning uppgick samma år till 21 procent av BNP. Det ger ett helt
annat ekonomiskt – och politiskt – svängrum.
Medan Kina producerar konsumerar USA och väst. På kredit. Med pengar lånade
från inte minst Kina. Det är i längden ohållbart.
Sovjetkommunismens fall berodde till stor del på att systemet inte var
ekonomiskt livsdugligt. Det insåg däremot det kinesiska kommunistpartiet,
tog till sig marknadsekonomin, släppte dess välståndsskapande krafter lösa,
men behöll en järnhård politisk kontroll. Det har fungerat över förväntan.
Det amerikanska ”imperiet” försvagas. Många jublar. Men skadeglädjen kan
fastna i halsen.
USA är världens främsta demokrati. Kina är världens största diktatur. Vem av
dem som utgör världens starkaste ekonomi är inte likgiltigt.
Att tro det är att begå ett allvarligt misstag.