Liberalism är en stark strömning i Sverige. Men partipolitiskt ligger den rätt
pyrt till.
Är lösningen på denna paradox att slå ihop två av riksdagens mer liberala
partier, Centern och Folkpartiet? Idén har diskuterats sedan 1970-talet utan
att förmå lyfta från ritbordet.
I senaste numret av Liberal debatt – en partipolitiskt obunden tidskrift
utgiven av Stiftelsen liberal debatt – dammas förslaget av igen.
Varför skulle det lyckas nu?
Den som börjar bläddra i tidskriften blir kanske inte mer övertygad.
Redaktionen fokuserar inledningsvis på de yttre konturerna av det tänkta
Centerliberalerna. Som partilogga. Och förslag till språkrör, däribland
landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) och EU-minister Birgitta Ohlsson
(FP).
Kan ett parti förena så skilda storheter? Den ena något av en skogsmulle
obekväm i slips, den andra en urban socialliberal som vurmar för HBT- och
integritetsfrågor.
Ytterligheter? Jo, men skillnaderna säger något om spännvidden mellan
partikulturerna. Det ena idéburet med individen i centrum, det andra mer av
ett kollektivistiskt intresseparti. FP har rötterna i staden, C i
landsbygden.
Till detta kan läggas sakpolitiska åsiktsskillnader vad gäller kärnkraft och
EMU. Och maktens egen logik: Vilken politiker ger frivilligt upp inflytande?
Ändå finns mer som förenar än som skiljer. Har inte liberalismen som idé och
svensk politik som helhet mer att vinna på en sammanslagning?
Kanske.
Stödet för FP och C är klart lägre än vad det har varit – i den
sammanställning av väljaropinionen som Novus presenterade på tisdagen fick
FP 7,1 procent och C 5,2 procent. Båda tvingas fokusera på enskilda
profilfrågor och utspel för att rädda sig kvar i riksdagen över nästa val
snarare än att driva en helstöpt liberal linje. Identiteten vacklar. FP har
redan sett utbrytargäng födas. Kannibalismen ligger på lur i kampen om
gemensamma väljare.
Resultat: i skuggan av det pragmatiska Stormoderaterna får liberala idéer inom
alliansen ibland stryka på foten.
Ett sammanslaget FP och C byggt på de bästa ingredienserna ur vardera parti –
intresset för småföretagare, miljön, skolfrågor och internationalism – kan
framstå som ett mer lockande alternativ för väljare och balansera M:s
dominans.
Är det givet att summan av FP och C skulle bli en starkare liberal röst än de
enskilda partierna? Nej. Men förutsättningarna finns och Centerpartiet har
rört sig i liberal riktning. Två partier som kallar sig liberala bör
åtminstone ställa sig frågan.