Den sista återstående signaturen, den av Tjeckiens president Vaclav Klaus,
dröjer ytterligare några dagar.
Men EU-ledarna saknar inte diskussionsämnen när de möts i Bryssel idag.
Klimatfrågan och den ekonomiska krisen fortsätter att dominera agendan.
Andra samtal – kanske mer informella, men nog så intensiva – kommer säkert att
föras kring de betydelsefulla tillsättningar som väntar när det nya
fördraget väl är på plats.
Det blir, som alltid i EU, en grannlaga avvägning mellan ett otal skilda
intressen, viljor och politiska hänsyn. Små och stora länder, äldre och
nyare medlemmar – samtliga 27 skall få något och alla skall bli nöjda.
Tony Blair är det flitigast förekommande namnet i spekulationerna om vem som
får det prestigefyllda jobbet som Europeiska rådets ordförande eller
”president”. Den dynamiske Blair saknar varken erfarenhet eller skicklighet
och har dessutom stöd från såväl London som Paris.
Valet är dock långt ifrån givet. Att Storbritannien är ett av de största
medlemsländerna är inte alltigenom en fördel i sammanhanget, i synnerhet som
landet är ett av de mest EU-skeptiska och till råga på allt står utanför
både Schengensamarbetet och eurozonen.
Den första ordföranden borde snarare hämtas från Europaentusiasternas innersta
krets. Av symboliska skäl. Men också för att uppdraget blir något enklare
att hantera för den som sedan länge är fast och djupt förankrad i det
europeiska projektet. Det talar för till exempel Luxemburgs premiärminister
Jean-Claude Juncker eller hans nederländske kollega Jan Peter Balkenende.
Försvinner Blair ur bilden ökar möjligheterna för utrikesminister Carl Bildt
(M) att få den åtråvärda posten som utrikestalesman för unionen. Två av EU:s
absoluta topptjänster kan inte gärna samtidigt innehas av personer från
länder som inte deltar fullt ut i det europeiska samarbetet.
Bildt har det erforderliga internationella kontaktnätet och integriteten. Med
åren har han finslipat sin diplomatiska förmåga och slipat av den värsta
arrogansen.
En ny kommission skall också sättas ihop.
Efter socialdemokraterna Anita Gradin och Margot Wallström pekar allt mot att
nästa svenska kommissionär hämtas från andra sidan blockgränsen.
Men, som DN:s Annika Ström Melin nyligen framhöll, regeringen har all
anledning att leta kandidater också utanför den snäva politikerkretsen. Inom
både näringslivet och Organisationssverige finns gott om kapabla,
välutbildade och durkdrivna förhandlare med skinn på näsan.
Manliga dussinpolitiker finns det redan mer än nog av i EU:s korridorer.