Häromdagen meddelade SJ att bolaget slutar köra tåg på linjen
Malmö–Hässleholm–Halmstad–Göteborg. Beslutet påverkar däremot inte de så
kallade SJ 2000-tågen på sträckan Halmstad-Göteborg-Stockholm.
Förklaringen är enkel. Lönsamheten är för dålig. På de tolv år som bolaget
trafikerat sträckan har det aldrig gått med plus.
Ett allvarligt problem?
Frånsett att de anställda kanske förlorar sina jobb är beslutet inte en större
katastrof. Åtminstone inte för huvudpersonerna i all persontågstrafik –
kunderna.
De kan, nästan, fortsätta som vanligt.
Som SJ:s affärsutvecklingschef framhöll i gårdagens Sydsvenskan kör
Öresundstågen arton tåg per dag med konkurrenskraftiga priser. Tillsammans
med SJ:s fyra snabbtåg och ett intercitytåg per dag ger det sträckan 20
procent större kapacitet än det finns resenärer till.
Utbudet är större än efterfrågan och marknadens spelregler ser ut att fungera
som det är tänkt.
Å andra sidan försvinner nu möjligheten att välja snabbtåget som besparar
Malmö–Göteborg-pendlaren runt trettio minuter, enkel väg. Därutöver är
konkurrensvillkoren inte rättvisa. Medan SJ har ett överordnat vinstkrav får
Öresundstågen bidrag från regionerna.
SJ:s återtåg från linjen mellan Sveriges andra och tredje största stad är
måhända inte ett allvarligt bakslag – åtminstone inte på kort sikt. Men om
tågtrafiken på den här sträckan, i det långa loppet, ska stå sig i
konkurrens mot både flyget och den intilliggande motorvägen är det oroande.
Missnöjet med SJ har varit stort, inte minst de senaste åren då företaget
hamnat i botten i mätningar från Svenskt kvalitetsindex. Samtidigt är det
skillnad mellan olika sträckor. Situationen på sträckan Göteborg–Stockholm
har långt fler missnöjda resenärer än den tåglinje som SJ nu väljer att
backa från.
Situationen kan förefalla ironisk.
I slutet av 2010 rapporterade Göteborgs-Posten att sträckan mellan huvudstaden
och Göteborg hade sammanlagt 96 dygn i förseningar det året. Samtidigt är
detta, än så länge, Sveriges mest trafikerade tåglinje. Det sätter fingret
på vad problemet i svensk tågtrafik är – och varför det är alltför enkelt
och romantiserat att blicka tillbaka på monopolets dagar för att hitta
lösningar på dagens problem.
Sedan avregleringen inleddes har tågresandet ökat kraftigt och fortsätter att
så göra: efterfrågan på snabb, effektiv och pålitlig tågtrafik tycks närmast
outsinlig.
Den svenska tågtrafikens problem handlar inte om för mycket konkurrens utan om
brist på kapacitet, underhåll och investeringar. För att fixa det behövs
inget monopol.