Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hade en god idé och en bunt
viktiga synpunkter med sig i portföljen då han igår morse klev in på
EU-toppmötet i Bryssel.
Den goda idé som han och finansminister Anders Borg (M) försöker lansera bland
kollegorna från övriga 26 EU-länder är en europeisk bankakut liknande den
som tog Sverige genom krisen på 1990-talet.
Tanken är att EU:s krisfonder ska rädda banker från att kollapsa när krisande
euroländers skulder skrivs ner. I utbyte, menar Reinfeldt och Borg, måste de
stater vars skattepengar används för nödhjälpen få ägarinflytande i bankerna
så att skattebetalarna kan få en del av pengarna tillbaka när ekonomin
vänder uppåt igen.
”Man kan inte låta banksystem fallera, men man måste vara tydlig över hur
skuldnotan fördelas. Man måste ha utgångspunkten att det är ägare som måste
ta ansvaret”, sade Reinfeldt. ”Vi kan inte acceptera att skicka notan till
skattebetalarna.”
I detta har han givetvis helt rätt. Problemet är att det möte som Reinfeldt
deltog på igår inte var rätt forum för frågor av detta slag. Frågor av
betydelse för Europas ekonomiska utveckling avgörs i en annan, mindre,
krets.
Det egentliga toppmötet igår inleddes först när Fredrik Reinfeldt och
regeringscheferna från de nio andra EU-länder som inte är med i
eurosamarbetet lämnat mötesrummet på eftermiddagen. Då stängde de sjutton
euroländerna dörren om sig och fortsatte på egen hand med att dra upp
linjerna för Europas framtid.
Till exempel med diskussioner om eventuella ändringar i EU:s grundfördrag i
syfte att öka kontrollen över euroländernas finanser.
”Fördragsändringar är inte tabu och det ska vi tala mer om i dag”, sa
Tysklands förbundskansler Angela Merkel inför mötet.
Den svenska regeringen motsätter sig på goda grunder att krisen utnyttjas till
att driva igenom mer överstatlighet.
Problemet är att Merkel, men inte Reinfeldt, sitter med vid bordet där de
stora besluten tas.
När det stormar som värst kring euron kan det förvisso kännas tryggt att stå
utanför valutasamarbetet. Sverige slipper därigenom vara med och pytsa in
skattepengar i räddningsfonderna till nödställda greker och portugiser.
Men det är en falsk trygghet. Faller stora länder i euroområdet så drabbas
också Sverige. Kraschar det europeiska banksystemet så berörs även den
svenska ekonomin.
En egen valuta är ingen brandvägg mot omvärlden.
Det är därför en väldigt kortsynt strategi att låta eurokrisen tysta den
svenska eurodebatten. EU-samarbetet handlar inte om vad som kortsiktigt är
mest lönsamt för Sverige. Det handlar om ett större politiskt åtagande, om
en tro på att samarbete och solidaritet i längden gynnar alla.
I svensk politik är det idag bara Folkpartiet som har modet att öppet driva
frågan om ett svenskt euromedlemskap. Partiets ekonomiskpolitiske
talesperson Carl B Hamilton menade i sitt nyhetsbrev igår att Sverige borde
lägga malligheten över de egna ekonomiska framgångarna åt sidan:
”Imorgon kan det vara vi svenskar som behöver andras stöd ekonomiskt och
politiskt.”
Det är i det perspektivet Europas kris bör betraktas.