Det uppblossande våldet känns bekant. Vi har sett det förr. I Sverige men
också i städer som Paris och nu senast Aten.
Mekanismerna bakom känns också bekanta. Utanförskapets mekanismer.
Det finns delar av Rosengård som beskrivits med ord som slum, och människors
tillvaro där som misär. Herrgården, epicentrum för de senaste dygnens våld,
är det som närmast åsyftats.
Trångboddheten är utbredd. Lägenheter med kackerlackor, mögel och fuktskador.
Boende som tvingas gå med ytterkläder på i utkylda lägenheter. Värdar som
bara tycks vara intresserade av en sak: att driva in hyrorna.
Här är arbetslösheten och bidragsberoendet kroniskt. Färre än två av tio
förvärvsarbetar. Fyra av sex får socialbidrag.
Att få fler i arbete har varit regeringens främsta mål. En riktig
prioritering. Men situationen i områden som Herrgården visar hur mycket som
återstår att göra. Och den lågkonjunktur som Sverige ännu bara sett början
av gör inte uppgiften enklare.
Ligisterna som de senaste nätterna anlagt bränder, vandaliserat och angripit
polis och brandkår med stenar, raketer och hemmagjorda bomber utgör en liten
minoritet i förhållande till alla de omkring 8 000 barn och ungdomar som bor
i Rosengård.
Men alla vet att Rosengård och inte minst Herrgården har stora sociala
problem. Många vuxna har av olika anledningar svårt att leva upp till sitt
föräldraansvar. Här måste samhället träda in, genom skola, genom det
sociala, genom frivilligorganisationer.
Här finns barn som tidigt inleder en kriminell karriär. Dessa gäng måste
polisen få resurser att ta itu med. Samhället kan inte acceptera att delar
av städer blir zoner där mobben styr, där polis, brandkår och representanter
för andra samhälleliga institutioner inte kan röra sig fritt.
Samtidigt är det så att många av de ungdomar som nu leker intifada mellan
Rosengårds höghus inte bor där. En del bor inte ens i Malmö utan är inresta
våldsturister. Till skillnad från extremister på högerkanten kan dessa
vänsterextremister räkna med ideologisk uppbackning från delar av det
etablerade samhället, vilket gör dem till ett allvarligt hot mot det
demokratiska systemet.
Samma sak gäller de islamistiska grupperingar som i utanförskapets områden
försöker utnyttja reella problem som diskriminering, social stigmatisering
och kulturella konflikter för att bygga segregation inifrån. Att våldet den
här gången började med en hemlös moské som förevändning är ett tecken i
tiden.
Här krävs insatser av säkerhetspolisen men också ett ideologiskt och politiskt
renhållningsarbete av alla demokratiskt sinnade krafter.
Vrede och förtvivlan är starka drivkrafter. I bästa fall kan de vändas till
något konstruktivt. Det måste vara målet.