Vaffa, från förkortningen vaf, vård av förälder, är nästan lika illa som det låter: vuxna barn som får ekonomisk ersättning för att ta hand om sina sjuka eller gamla föräldrar.
Men vänta, ”illa”? En reform för att ge ekonomisk ersättning till människor som tar ledigt eller går ner i arbetstid – och på så vis mister arbetsinkomster, pension och karriärmöjligheter – för att de vill hjälpa sina stackars föräldrar. Varför är det ett dåligt förslag?
Svaren är flera:
1. Äldre ska kunna leva självständigt och slippa vara beroende av hjälp från familjen.
2. Den yngre generationen ska inte behöva tyngas av ett ok, praktiskt och moraliskt, i form av ett måste att vårda sina gamla anhöriga.
3. Sverige behöver fler människor i arbete, inte färre. Om omsorgen av de äldre, en del av kommunernas kärnverksamhet, inte fungerar som det är tänkt är lösningen inte en kostsam reform som lindrar symptomen.
4. Flertalet av dem som idag tar ett stort ansvar för sina gamla föräldrar är kvinnor. Vaf skulle avlöna dessa kvinnor, eller snarare ge dem plåster på såren – men knappast göra dem mer attraktiva på arbetsmarknaden.
Dessutom har Sverige redan idag närståendepenning. Den ger dig – oavsett om du är vän, barn, förälder eller granne – ekonomisk ersättning för att du hjälper till att vårda en närstående som är allvarligt sjuk. Men till skillnad från vaf har närståendepenningen inga missriktade anspråk på att vara, eller bli, en värdig motsvarighet till vab – vård av sjukt barn.
När trygghetssystemet inte håller ända in i mål är problemet inte att du inte får betalt för att bli din mammas mamma.