Är det ett utslag av populism när Svenska fotbollförbundet stänger av
Alexander Gerndt från landslaget?
Anfallsspelaren dömdes i tingsrätten för misshandel av sin hustru. Påföljden
blev villkorlig dom och dagsböter.
Men förbundets reaktion kommer innan domen vunnit laga kraft, en dom som rör
privatlivet och knappast gör Gerndt till en sämre spelare. Räcker inte
tingsrättens straff – med löpsedlar och offentlig golgatavandring som salt i
såren?
”Vissa områden är mer angelägna att värna om än andra och efter en djup
diskussion är kvinnomisshandel ett område vi har svårt att acceptera och det
finns även andra områden”, förklarar förbundets ordförande Lars-Åke Lagrell.
Det är inte en rättighet att spela i landslaget. Logiskt och klokt då att
förbundet beskriver beslutet som en markering, inte ett straff. Det måste
stå förbundet fritt att utifrån stadgar eller värderingar stänga av spelare.
Att ha en misshandelsdömd spelare som affischnamn kan självfallet skada
Svenska fotbollförbundets varumärke – en organisation med
jämställdhetspolicy och genusutbildad ledning. Inte minst om sponsorerna får
kalla fötter.
Det är självfallet positivt när en stor folkrörelse som fotbollen –
karaktärsdanande för horder av barn- och ungdomar – tydligt tar avstånd från
våld. Eller från huliganism, homofobi och rasism för den delen.
Men lika viktigt kan det vara att förlåta – också det en värdegrund förbundet
nog skulle ställa upp på. Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det
andra.
Redan verkar förbundet svaja kring åtgärden mot Gerndt:
”Till dess att vi ändrar beslutet så gäller det här”, sade Lars-Åke Lagrell i
onsdags.
Sommarens EM-slutspel – då Gerndt kan bli en viktig kugge i landslaget –
kanske får förbundet att se saken i nytt ljus.
Ska en markering bita krävs konsekvens. På nätet finns ett videoklipp där
Zlatan Ibrahimovic, till synes helt oprovocerat, sparkar en lagkamrat från
Milan i ryggen. Medspelaren – upptagen av att lyssna på tränaren – ser inte
förtjust ut.
Det har förvisso inte lett till rättsligt efterspel, vilket är en viktig
skillnad jämfört med Gerndt. Men vore det inte rimligt om Svenska
fotbollförbundet, i konsekvensens namn, fördömde även detta? Istället är
fixstjärnan fortsatt självskriven ledare i landslaget.
Vilken signal sänder det till alla ungdomar med feta Zlatanplanscher på
väggen?
Att idrotten försöker ta sin fostrande roll på allvar är bra. Men det kräver
en fast linje som måste börja på den egna arenan. Våld på en fotbollsplan
eller en ishockeyrink är inte mindre allvarligt än det som sker på krogen
eller i hemmet.