Finansminister Anders Borg (M) var bister efter gårdagens sammanträde i
riksdagens EU-nämnd.
”Vad vi har sett är närmast farsartat beteende från politiker som har fått
väldigt tragiska konsekvenser när det gäller trovärdigheten för den
ekonomiska politiken”, sade Borg med adress Grekland och Italien.
I den eurokris som nu rullar vidare – fortfarande utan någon trovärdig lösning
inom synhåll – ser många en möjlighet.
”Det kommer att behövas riktlinjer för en vision om en federation som går
utöver det finanspolitiska och ekonomiska mandatet och inkluderar en
gemensam politik när det gäller säkerhet, energi, klimat, invandring och
utrikespolitik.”
Så låter det i ett uttalande från den nybildade tankesmedjan Rådet för Europas
framtid, Council for the Future of Europe. Bland medlemmarna finns
tungviktare som Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair, Jacques
Delors, ordförande i EU-kommissionen 1985 till 1994, och Tysklands förre
förbundskansler Gerhard Schröder, för att bara nämna några.
Slutmålet är tydligt: Europas förenta stater.
I en intervju nyligen med tyska Der Spiegel slog Gerhard Schröder fast att det
är dags att revidera Lissabonfördraget, som trädde i kraft för mindre än två
år sedan:
”Situationen har förändrats. Den här krisen innebär en stor möjlighet att
skapa en verklig politisk union i Europa.”
Liknande tal hörs från många håll, även om det än så länge är ”äldre statsmän”
likt Schröder som är mest rättframma.
Omständigheterna anses alltså kräva att medlemsstaterna ger upp allt mer av
sin suveränitet och flyttar allt fler av besluten till Bryssel.
Federalisterna kan hävda att detta är helt i linje med EU:s mål som från
början varit att att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de
europeiska folken.
Det är också i linje med den klassiska och i Bryssel så populära cykelteorin –
om inte EU fortsätter att röra sig framåt så faller unionen.
Men det finns många sätt att falla.
Ett sätt är att inte ha medborgarna med sig.
Det tog åtta år att få Lissabonfördraget i hamn. Motgångarna var många, bland
annat krävdes två folkomröstningar på Irland.
Gerhard Schröder är övertygad om att det finns en majoritet bland EU:s
medborgare som vill se en ”riktig” politisk union:
”Men de pro-europeiska politikerna måste också slåss för sin sak.”
Det där är gott och väl, men ett av EU:s stora problem är och har varit
medborgarnas bristande engagemang. I det senaste EU-valet, 2009, uppgick
valdeltagandet till pinsamt låga 43 procent.
I boken Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? – Europaperspektiv 2009
resonerar statsvetaren Thomas Persson om det han kallar ”tillåtande
konsensus”, att skeptiska medborgare har överseende med överstatligheten och
teknokraternas makt så länge EU levererar tillväxt.
Men när leveransen upphör och det – som nu – i många länder handlar om tuffa
nedskärningar kan ointresset snabbt bytas mot ilska.
De som med hänvisning till krisen och att ingen annan utväg finns vill pressa
igenom allt större politisk samordning och allt mer av överstatlighet spelar
högt.
Ett växande demokratiskt underskott kan få minst lika förödande konsekvenser
för EU som de budgetunderskott som skapat statsskuldskrisen.