Därför är det viktigt vilka signaler som ledarna i Kreml får från det
extrainkallade toppmöte som EU:s stats- och regeringschefer håller idag.
Dessvärre är förväntningarna inte särskilt stora på en enig och fast
europeisk linje mot det Ryssland som helt klart uppträder med en ny och
aggressivare hållning.
Låt vara att tonen i Moskva dämpats något och att den häftiga kritiken som
riktats mot den ryska kränkningen av Georgiens territorium trots allt gett
viss effekt. Men vad den kraftfulla militära insatsen visade är svårt att ta
miste på. Det var en markering såväl mot gamla Sovjetrepubliker från
Kaukasus till Östersjön som mot väst, främst representerat av
försvarsalliansen Nato.
Det krävs ingen särskild rysskräck eller framkallande av de frostigaste av
kalla krigets stämningar för att se en fara i den långsiktiga ryska
politiken.
Mycket tyder på att ”Ryssland vill avväpna Georgien ... för att det är den
första dominobrickan i den närmsta omgivningen”, som Simon Sebag Montefiore,
brittisk historiker och författare till två mäktiga biografier om Josef
Stalin, konstaterade i sin artikel på Sydsvenskans kultursidor på söndagen.
Sebag Montefiore drog också en parallell från Stalins Sovjet efter andra
världskriget till premiärminister Vladimir Putins Ryssland av idag – inte
minst i frågan om dominans och intressesfärer.
Det är uppenbart att Ryssland är ute efter att befästa sin intressesfär och
framför allt till fullo kontrollera ”den närmsta omgivningen”. Lika
uppenbart är då att flera stater i denna närmsta omgivning kan ha något att
frukta. Det svepskäl som den ryske presidenten Dmitrij Medvedev använde för
att gå in Sydossetien var omsorgen om ”de egna, ryska medborgarna”.
Med en sådan tvivelaktig logik – för övrigt samma som Nazityskland tillämpade
när det 1938 annekterade och genom Münchenöverenskommelsen tillerkändes
Sudetenland – kan Ryssland hävda ”beskydd” av ryska minoriteter i så gott
som samtliga gamla Sovjetrepubliker. I till exempel Ukraina, som likt
Georgien strävar mot Natomedlemskap, finns omkring 8 miljoner ryssar,
motsvarande 17–18 procent av invånarna. I Estland och Lettland är ryssarna
proportionerligt sett nästan dubbelt så många, cirka 30 procent av
befolkningen.
Nu är det inte 1938. Medvedev är ingen Hitler och Putin ingen Stalin. Men att
jämförelser låter sig göras mellan dagens Kreml och två totalitära system är
illa nog.
Det vore bra om EU:s ledare ville se verkligheten sådan den är.