I tisdags angreps han av en hatisk mobb under en föreläsning om konsten och
yttrandefrihetens gränser på universitetet i Uppsala. Hans hemsida hackas
gång på gång. Natten till lördagen försökte man bränna ner hans hus.
Mordhoten är lika många som enahanda.
I denna stund tiger alltför många som borde tala tydligt.
Från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hörs inte ett knyst.
Från Mona Sahlin (S) inte ett pip.
Hennes partibroder Peter Weiderud, ordförande i inflytelserika
Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraternas organisation, är desto
frispråkigare. De som försvarar Vilks avfärdas föraktfullt som
”tryckfrihetsfundamentalister”, Vilks som en variant av den homofobe
pingstpastorn Åke Green. Weideruds resonemang är lika osakligt som osmakligt.
Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP), som borde bli bestört när
en föreläsning på ett svenskt universitet stoppas med våld, har inget att
bidra med.
Folkpartiets ordförande Jan Björklund är tyst. Maud Olofsson (C) är tyst.
Göran Hägglund (KD) likaså. De gröna språkrören språkar om allt annat.
Dagen efter överfallet på Vilks gjorde Vänsterpartiet ett uttalande om
angreppen på journalister i irakiska Kurdistan: ”Yttrandefrihet och
tryckfrihet är demokratins grundpelare”. Om attackerna mot Vilks? Största
möjliga tystnad.
Publicistklubben, som ser som sin främsta uppgift ”att slå vakt om
tryckfriheten och yttrandefriheten” är mållös, dess ordförande Ulrika
Knutson har tidigare valt att håna Lars Vilks.
Tidningsutgivarna, en organisation som hävdar att den ”kämpar för den svenska
tryck- och yttrandefriheten” föredrar av allt att döma att kämpa i det tysta.
Tystnaden talar. Och mobben lyssnar även den. Nu testas gränser.
Undfallenhetens gränser.
Vilks säger det som behöver sägas:
”De som attackerar mig är extremister och sådana får man inte ge vika för.
Sedan får man inte blanda ihop dessa extremister med vanliga muslimer.”
Vilks är envis. Vilks är besvärlig. Han ger sig inte. Det i sig provocerar.
Inte minst många som annars talar stort och vackert om konstens frihet och
skyldighet att utmana. Nu vänder de ut och in på argumenten för att
rättfärdiga att just Vilks provokationer är osmakliga och felriktade.
Andra föredrar att misstänkliggöra Vilks, att utmåla honom som rasist. Han
beskylls för att gå Sverigedemokraternas ärenden av kritiker som i så fall
lika gärna kan anklagas för att bana väg för den totalitära islamismen.
Vilks har rätt att provocera. I Sverige är det tillåtet att häda. Det är lagen
som sätter gränserna för yttrandefriheten. Inte mobben.
Det är dags för politiker och andra att slå fast detta, att dra sig till
minnes de stora orden, allt de sagt under decenniers högtidstal.
För det var väl inte bara varm luft?
Det är på riktigt nu.
Det är allvar nu.
För Lars Vilks. Men inte bara för Lars Vilks.