På dagen trettio år efter folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980
hamnade igår två viktiga propositioner på riksdagens bord:
Kärnkraften – förutsättningar för generationsskifte. OchKärnkraften – ökat
skadeståndsansvar.
Bakgrunden är de borgerligas historiska, och kloka, energi- och
klimatuppgörelse från februari i fjol. Äntligen släpper Centern sitt
kategoriska nej till ny kärnkraft och öppnar för att dagens tio reaktorer
skall kunna ersättas av max tio nya. Samtidigt storsatsas det på
alternativen, högre krav ställs på kärnsäkerhet och något statligt stöd till
ny kärnkraft blir det inte.
Det är dock inte säkert att politiken godkänns i riksdagen i vår.
Centerledaren Maud Olofsson har satsat mycket prestige och stort mod på sin
omsvängning. Det hjälper föga. Solveig Ternström (C) och Eva Selin Lindgren
(C) tänker rösta med oppositionen medan Sven Bergström (C) sliter med
frågan. Även den avhoppade moderaten Göran Thingwall hotar att gå med de
rödgröna.
Och fyra avhoppare räcker för att fälla regeringens kanske tyngsta uppgörelse
under hela mandatperioden.
Situationen ställer en demokratifråga på sin spets:
Är riksdagsledamoten en del av ett kollektiv, riksdagsgruppen, och bör rösta
”lojalt”? Eller bör ledamoten främst rösta efter eget huvud?
Svaret är inte uppenbart.
Hur högt man än värderar energipaketet går det att hävda att de trotsiga
centerpartisterna, kärnkraftsmotståndare i själ och hjärta, gör något
hedersamt om de följer sitt samvete.
Detsamma gäller knappast den politiske vilden. Thingwall hotar att rösta emot
kärnkraftsförslagen – som han egentligen till fullo stöder – i syfte att
tvinga fram mer gynnsamma regler för privatpraktiserande läkare. Han är
själv en av dem, med praktik i Solna.
Så billigt det låter. Denne vilde är inte speciellt ädel.
Demokratin skulle må bra av ett närmande mellan väljare och valda, vilket lär
kräva mer självständigt agerande ledamöter. På partipiskans bekostnad.
Men enkelt är det inte. Som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) betonade i
Ekots lördagsintervju kräver en stabil regeringspolitik partidisciplin. Det
hänger i sin tur ihop med Sveriges strikt proportionella valsystem som ofta
ger tunna, bräckliga majoriteter. I motpolen Storbritannien blir
majoriteterna tydligare och där är toleransen med politiska frifräsare också
större – låt vara att skandalerna med giriga politiker duggar tätt.
Så, även om den viktiga svenska energiuppgörelsen står på spel:
En riksdagsledamot som går sin egen väg kan visst vara värd respekt, särskilt
om hon eller han valts in på personliga meriter. Men då bör drivkraften vara
politisk och ideologisk övertygelse snarare än snabba cash i egen plånbok.