Larmet går rakt in i hjärtat:
”Våra barn har offrats för att Sveriges befolkning, vi alla, inte skulle
drabbas av svininfluensa. Det är ett oerhört högt pris våra barn fått betala
... Vad är våra barns liv värda?”
Sex föräldrar skrev debattartikeln i gårdagens Svenska Dagbladet.
Pappan till Simon, 17 år.
Mamman till Gustaf, 16.
Mamman till Alice, 10.
Mamman till Jennifer, 15.
Pappan till Arvid, 10.
Pappan till Sara, 16.
Dessa sex unga och ytterligare kanske 150 barn och ungdomar i Sverige lider nu
av den kroniska neurologiska sjukdomen narkolepsi:
Trötthetsattacker. Tappad muskelstyrka. Sömnproblem. Hallucinationer.
”Ytterst olyckligt”, säger Anders Tegnell, tidigare chef för
smittskyddsenheten på Socialstyrelsen, i SvD.
”Det här är ju en förfärlig situation som ingen hade kunnat förutse”, sade
socialminister Göran Hägglund (KD) i Ekot igår och utlovade ”någon form av
ersättning” till barnen.
Den välvillige kan ge Hägglund rätt:
Nej, ingen hade kunnat förutse exakt denna situation – ingen kunde på förhand
säga att just dessa barn eller ens så här många barn skulle drabbas av just
narkolepsi av just svininfluensavaccinet Pandemrix som 5,3 miljoner svenskar
fick under drygt två månader 2009.
Men, som Anders Tegnell säger, ”alla läkemedel har sidoeffekter”.
Det finns biverkningar. Och det bör en socialminister kunna tillstå utan att
smita från en svår diskussion.
I grunden är vaccination en ovärderlig sjukvårdsresurs som gjort mänskligheten
mycket gott. Åtskilliga barn har räddats till livet tack vare skydd mot
sjukdomar som smittkoppor, polio och mässling.
Nu blev svininfluensan inte så allvarlig som befarades när WHO,
Världshälsoorganisationen, den 11 juni 2009 slog fast att det handlade om en
fullskalig världsepidemi, pandemifas 6. Sverige kom relativt lindrigt undan.
Omkring 1 600 personer togs in på sjukhus och drygt 30 dog – men då bör
påpekas att en vanlig säsongsinfluensa kan skörda betydligt fler offer.
Utifrån de fakta som då fanns kan det ha varit rätt att massvaccinera, av
hälso- och samhällsekonomiska skäl.
Ändå kräver en rad frågor utförligare svar.
Hur kunde kontraktet på influensavaccin ha skrivits så att Sveriges
handlingsfrihet bibehållits och beslutet om massvaccinering baserats mer på
medicinska argument och mindre på affärsmässiga och politiska?
Borde vaksamheten ha varit större med tanke på att Pandemrix innehöll ett
adjuvans, en förstärkningssubstans för ökad effektivitet, med den
omdiskuterade komponenten skvalen?
Hur ska samhället öka beredskapen att hjälpa drabbade, bland annat med
ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst och rättsliga ombud?
Samhället – politiker, myndigheter, vården – bad svenskarna att vaccinera sig.
Av solidaritet. För riskgruppernas skull. Om tillräckligt många vaccinerades
kunde epidemin stoppas.
Över fem miljoner ställde upp.
Solidariskt. Lydigt.
Några vaccinerade fick livslånga handikapp.
Då är det samhällets förbaskade skyldighet att ställa upp – fullt ut.
Solidariskt och medmänskligt.