Envetet har jag argumenterat emot att bankerna håvar in miljarder årligen på
den ”låga årsavgiften”, ett snitt på 1,4 procent för aktiefonder. Avgiften
tas ut på samma belopp år efter år. Under ett arbetsliv blir det långt över
hälften av det först sparade beloppet för bankens analyser och prognoser,
trots att du själv har lika stor tur eller otur med gissningarna.
Storföretagens VD:ar kräver internationella marknadslöner, trots att knappt
någon platsar i amerikanska eller brittiska företag. Mångmiljonlöner räcker
inte, extra bonus krävs för att de ska göra sitt bästa på jobbet.
En del bonus betalades för vårdslös utlåning som ledde till kreditförluster i
Baltikum, och var nära att sänka storbanker. Senaste fiffigheten: bonus för
att chefa över bolag som går med förlust.
Även ledande politiker har varit sanslösa:
En socialdemokratisk industriminister köpte tjänstefrack på skattebetalarnas
bekostnad. Det blir inte så dyrt, menade han, eftersom statssekreteraren är
lika lång och då kan båda använda fracken. Ministern blev sedan
rikspolischef, därefter president i kammarrätten.
Vi hade den moderate arbetsmarknadsministern med lätt fejkad examen i eget CV.
Miljöpartisten Yvonne Ruwaida åkte under ett år taxi för 77 000 kronor på
riksdagens bekostnad och påstod med stöd av partisekreteraren att taxi är
kollektivtrafik.
LO-kongressen kommer nu i slutet av maj att hylla avgående Wanja Lundby-Wedin.
Hon lyckades bräcka ett flertal hejdlösa direktörer när hon som
extraknäckande ordförande i Folksam lekte kapitalist och för en krona sålde
dotterbolaget International på väg mot obestånd.
Köpare var fyra målvakter utan egna resurser. Inom ett halvår blev det en av
landets största konkurser någonsin, nästan 1,2 miljarder kronor i brist,
uppemot två tusen drabbade fordringsägare. Advokater och revisorer kostade
under sju års utredande långt över 100 miljoner kronor.
I världens finanskretsar skapade hanteringen lika dåligt rykte för Sverige som
Kreugerkraschen 1932. I den råa kapitalismens värld hade LO-ordföranden fått
sparken för många år sedan.
Krönikorna om Lunds konsthall är de som kommenterats mest av läsarna: tidigare
chefen som avslutade karriären med ett onanirum på övervåningen för
fluktande besökare – inte ens konstrecensenterna bevärdigade sig med att
kommentera snusket.
Efterträdaren har specialiserat sig på att visa installationer som sedan ofta
går till skroten. Lunds kulturpolitiker utreder äntligen tomheten men har
ännu inte vågat sätta stopp för lekstugan.
Det har passerat en hel del att förargas över, men betydligt mer att skrattas
åt. Därför välkommen till bloggen: henricborgstrom.wordpress.com.
henric.borgstrom@telia.com