Nu är det valrörelse och orden kommer att vägas på guldvåg.
Det ser jag fram emot.
Men det kommer inte att gå utan hjälp. Därför är min önskan om julklapp till
våra politiker en kurs i retorik. Tänk att få snåriga politiska förslag
paketerade med tydlighet och pondus, istället för som idag levererade med en
stor portion osäkerhet, faktakrångel och sifferkullerbyttor. Är det för
mycket begärt?
I veckan var det dags för statsminister Fredrik Reinfeldts (M) årliga jultal.
På sedvanligt manér var han högtidlig och högdragen.
Om jag skulle ge mig på att karakterisera talekonsten hos företrädarna för de
två största partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, så har
Moderaterna en ledare som talar ett språk där uttryck som ”till yttermera
visso” med lätthet passerar. Motsatsen till denna retoriska stil är Mona
Sahlin (S) som tvärtom talar som om hennes lyssnarskara inte tagit sig
igenom puberteten. Båda kryddar sin retorik med lätt indignation när
motståndaren vill påvisa brister i resonemanget.
Trist och föga lyssnarvänligt.
Den kritiskt lagde vill säkert påtala att det inte skulle fungera att
”Obamifiera” våra politiker och det skall tilläggas direkt att det vore
ytterst pinsamt om Fredrik Reinfeldt skulle avsluta utvalda fraser genom att
utbrista ”ja, vi kan!”.
Men jag vägrar tro att Moderaternas och Socialdemokraternas retoriska grepp
beror på att vi svenskar är ett så tillknäppt och tillrättalagt folk att vi
inte kan konsten att uppskatta ett bra tal när vi hör det. Problemet är inte
vi, det är de, politikerna.
Jag skulle sätta en bra slant på att inte någon av de kvinnor och män som styr
landet har närmat sig ämnet retorik.
Det är minst sagt besynnerligt. De befinner sig i en förtroendebransch, där de
är beroende av att vi ska lita på dem, förstå dem och lyssna på dem. Kan
någon föreställa sig en lärare som inte gått en kurs i pedagogik? Knappast.
Men våra folkvalda talar utan entusiasm (jag räknar inte ilska hit), och
utan att verka förstå ordets makt i en positiv bemärkelse. Man lyssnar inte
mer på en talare för att han eller hon använder svåra och ålderdomliga ord,
snarare tvärtom. Och det inger knappast förtroende att en
statsministerkandidat kallar sig själv och halva befolkningen ”tjejer”.
I Sverige avskaffades retorik som obligatoriskt skolämne år 1842. Det var ett
misstag.
Inför retorik igen i skolan. Låt talet få leva.
God jul på er.
PS. Det här var min sista krönika för ”I brännpunkten”. Det har varit väldigt
stimulerande att få skriva här. Mitt varmaste tack för alla intressanta och
givande kommentarer, dem har jag uppskattat enormt mycket. Tack och på
återhörande!